missKM

Det är mycket på Sarasas Bilingual School som är konstigt och frustrerande och det är en hel del i det thailändska skolsystemet som man kan ha en åsikt om. Men jag har likväl valt att arbeta här så det är bara att ta seden dit man kommer och acceptera läget. Dock finns det tillfällen när det är svårt och man måste gå emot saker man tror på. Både grundläggande pedagogiska tankar som man byggt upp under sin utbildning och sitt arbetsliv men också personliga värderingar och moraliska åsikter om hur man behandlar sina medmänniskor. I fredags hamnade jag i en situation som gick emot min inställning i både dessa avseenden.

Jag och min årskurs 6 sätter upp en pjäs som vi ska framföra på sista dagen på sommarskolan. Alla elever medverkar och de har arbetat med detta i nästan tre veckors tid. De är alla mycket entusiastiska och har kämpat hårt för att lära sig sina repliker och få ett så bra uttal som möjligt. I vissa fall är detta svårt och trots mycket träning så är uttalet långt ifrån perfekt. Jag anser att detta inte spelar så stor roll utan att det viktiga är att vi gör detta tillsammans, har roligt och att eleverna vågar prata engelska och får självförtroende i det.

Så i fredags meddelar min koordinator att eleverna ska spelas in och sedan mima på själva framförandet. Orsaken är att det blir svårt med ljudet och att skolan inte kan tillhandhålla head sets till alla eleverna. Fair enough, jag kan köpa det även om några av poängerna med själva konceptet då försvinner. Att lära sig bemästra nervositet och att tala engelska inför en stor grupp av människor. Men ok. Men när hon sedan fortsätter med att säga att eleverna är för dåliga för att göra uppträdandet live och att det vore ju hemskt om de skulle uttala fel på scenen knyter det sig i magen på mig. För dåliga! Jag tycker de är jätteduktiga och de gör så gott de kan. Det är klart att de skulle klara av det. Och vad gör det om deras uttal inte är perfekt. Men jag säger ingenting för man klagar inte i Thailand, så är kulturen.

När vi sedan ska gå för att spela in rösterna fattas tre av eleverna. De är upptagna med andra aktiviteter inför "Bye, bye summer day". Min koordinator föreslår då att jag ska låta dukiga elever från årskurs 5 läsa in deras roller eller ännu värre att hon och jag skulle göra det. Då kunde jag inte hålla tyst längre. Som tur var lyssnade hon på mig och jag fick igenom att de tre frånvarande eleverna skulle få göra inspelningarna senare samma dag.

Väl i inspelningsrummet skrattar hon och suckar när elevernas uttalar fel, inspelningskillen instämmer i skrattet. Jag mår uppriktigt dåligt och försöker så gott jag kan stötta och uppmuntra eleverna. Hon upprepar flertalet gånger att det är ju tur att de inte ska spela upp live med alla fel de gör och mellan raderna är går att tyda hennes missnöje med att jag inte lärt dem bättre. Till saken hör att hon inte är vidare bra på engelska själv och hennes uttal är allt annat än föredömligt så jag förstår inte hur hon kan göra narr av tolvåringars försök till att uttala rätt.

Efteråt känner jag att jag struntar i vad hon tycker om min undervisning. Det jag är upprörd över är hur man kan behandla barn på det sättet. Det är ju inte undra på att eleverna inte vågar prata engelska om vuxna människor skrattar åt dem när de försöker. Respekten för barnen saknas men också för deras prestationer. Att ha mage att föreslå att någon annan ska läsa in repliker som mina elever har tränat på i veckor visar ju bara på respektlösheten inför deras arbete. Att de sedan inte tror på eleverna och deras kapacitet är nästan ännu värre. Min övertygelse är att människor till stor del blir det som förväntas av dem därför utgår jag från att mina elever har stor kapacitet och kan uträtta bra saker. Vilket förhoppningsvis resulterar i en klass med stor motivation och ett gott självförtroende. Det kommer jag fortsätta att göra, var jag än undervisar i världen. De kan aldrig få mig att rubba på det. Men hjälplösheten är stor när den generella uppfattningen på skolan är tvärtom.