missKM

Jag fick ett mail från min kära vän J for ett tag sedan som handlade om vardagstristessen och hur man uppnår nöjdhet. J är lycklig och har ett enligt vårt samhälle ett lyckat liv. En fin man, ett gulligt barn, goda vänner, en utbildning som lett till ett bra jobb. J är omtyckt och duktig. Familjen åker på roliga semestrar och fester och middagar anordnas titt som tätt för att få lite guldkant på tillvaron. Det finns inget att klaga på. Ändå saknas nåt och nöjdheten infinner sig inte.

Jag är ju egentligen helt fel person att vända sig till i detta läge. Kanske är det precis därför J gör det, för att jag vet exakt vad hon talar om. Jag har också en utbildning, ett yrke som jag älskar (utom på dåliga dagar när jag vill bli rik), underbara vänner och familj och en fin lägenhet. Jag upplever mig själv som ganska omtyckt och har presterat bra i både yrkesliv och studier. Ändock är nöjdhet för mig något ouppnåeligt och ett alltid pågående diskussionsämne i mitt liv. Vad är det att vara nöjd? Är nöjdhet något man ska uppnå eller är det bara ett mål utan avsikt att nås. Hur blir man nöjd? Och varför ser andra ut att uppnå det när det för mig känns som en omöjlighet. Jag åker världen över för att uppnå nöjdheten. Jag söker spänningen för jag tror att det ska vara botemedlet. Men spänning är övergående och nyhetens behag blir snabbt vardag vilket ganska omgående resulterar i tristess. Det spelar ingen roll om jag befinner mig i Sverige, England eller Thailand. Nej, faktiskt inte ens Nigeria. För nån slags vardag infinner sig alltid efter nervkittlande upplevelser och fängslande möten. Pirret i magen försvinner och så är längtan där igen, begäret efter något nytt, något annat. Mer, mer mer! Så ibland när jag är där mitt uppe i tristessen som har dykt upp även om jag flytt land och rike för att slippa den, då kommer tankarna om varför. Varför är jag inte nöjd? Varför har jag lämnat människor som jag älskar för att uppleva nåt nytt och slippa vardagen?  En vardag som ändå är omöjlig att undslippa. Jag uppnår ju likväl inte nöjdheten. Och om nöjdheten inte infinner sig när jag är med de jag verkligen tycker om, varför tror jag då att den ska dyka upp på andra sidan jorden.  Jo, för att jag håller för sant att självförverkligande är något som tar mig närmare nöjdhetens sagolika land. Den moderna kvinnan har talat. Hon som sätter sig själv i första rummet och får panik bara hon tänker på att någon skulle ha en åsikt om hur hon lever sitt liv. Självförverkligandet kanske i den aspekten inte leder till nöjdhet utan istället frambringar evigt singelliv.

Jag vill inte att detta ska missförstås som en klagoramsa av en rastlös själ. För jag tror efter ack så många timmar analyserande att sökandet efter nöjdhet inte har något att göra med hur lycklig man är eller hur bra liv man har. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva mitt liv på något annat sätt. (Kanske om jag kunde ha med alla nära och kära i en sån där zigenarkaravan. Vet dock inte om de skulle uppskatta det. Råkar vara så att flertalet av de inblandade, där bland min mor inte gillar att bo i husvagn. Vill göra er medvetna om att detta är en extra lyxig karavan och jag är i detta önsketänkande rik). Precis som J inte skulle vilja byta ut sitt liv för nåt i världen. Jag menar snarare att det handlar om en personlighetstyp som är sökande och oförmögen till att uppnå nöjdhet. För att muntra upp J och även för att få mig själv att må bättre besvarade jag hennes mail med att hävda stenhårt att nöjd är inget man vill vara. För är man totalt nöjd så finns det ju inget mer att uppnå

Efter att ha läst detta inlägg så vet ni ju att jag inte har några betänkligheter i denna fråga och är helt säker på min sak. Jag ältar inte alls fenomenet nöjdhet, nej absolut inte. Eller är det faktiskt så att jag precis kommit fram till en slutsats. Nöjdhet är inget att sträva efter, iaf inte när man vet att man är inkapabel till att uppnå det. Jag har härmed accepterat mig själv och därmed är förhoppningsvis nöjdhetsältandet över. Och till dig J: Go girl, missnöjdhet leder till förändring, nöjdhet till stagnation, och det måste ju vara den totala och fullständiga tristessen.

Förresten har jag hört att det där med nöjdhet är bara för mesar!