Vad ar mitt och vad ar ditt?

Gnabb i lärarrummet idag. Antony har lånat ett flertal saxar av olika personer till en uppgift han ska göra med sin klass. När han ska återlämna dem visar det sig att han blandat ihop saxarna eller som han säger själv att hans elever blandat ihop dem. Detta resulterar i att Rebecca får tillbaka en sax som inte är den hon lånade ut till Antony. Hon säger: Detta är inte min sax. Han säger. Nej men det är ju en likadan. Detta startar en stor diskussion som även jag blandar mig i. Rebecca blir irriterad över att Antony lånar saker och sen inte bryr sig nämnvärt att han inte lämnar tillbaka rätt sak. Hon och jag instämmer tycker att han har en dålig attityd som börjar diskutera och ifrågasätta istället för att fixa fram rätt sax eller iaf be om ursäkt för att han tappat bort den. Antony tycker hela grejen är löjlig och konstaterar att han aldrig mer ska låna något från en kvinna från Sverige igen. Precis som om detta har att göra med var man kommer ifrån eller har det, det? Under min tid i Nigeria fick jag erfara inställningen ingenting är någons och allting allas. Är Antony kanske Nigerian? Nej, han är alldeles för engelskt blek för det och jag har svårt att tänka mig att han skulle dela allt han har med familj och vänner. För i Nigeria var det självklart att det man har delar man med andra och har man inget så delar någon annan med sig. Gränsen mellan vad som är mitt och vad som är ditt suddas ut. 


Jag har precis som Rebecca blivit uppfostrad med en strikt linje mellan vad som är mitt och vad som är ditt. Man tar inte andras grejer utan att fråga och man lämnar definitivt tillbaka dem. Jag kan fortfarande se min mammas förargade ansiktsuttryck när jag använt hennes maskara. För det märkte hon alltid, hon hade koll på sina grejer den kvinnan. En egenskap som jag tycks ha ärvt. Jag har fortfarande inte kommit över att min tremänning tog sig friheten att gå i min strumplåda och låna ett par alldeles nya strumpor med små röda hjärtan på och detta utan att fråga. Detta inträffade på min studentdag vilket nästan är 10 år sedan. Men jag har faktiskt fortfarande inte fått tillbaka dem! Saken är den att jag tror att det inte hade gjort henne någonting om jag gjort det samma mot henne. Jag hade säkert kunnat ta varenda strumpa hon har utan att hon blivit det minsta irriterad. Inställningen till detta fenomen behöver till synes inte skilja sig mellan människor i olika världsdelar utan människor i allmänhet ser olika på hur detta ska skötas. Ja, se jag och mina släktingar har uppenbarligen helt olika åsikt om hurvida man lånar saker utan att fråga och om det är viktigt att lämna tillbaka det. Precis som att min och Rebeccas inställning skiljer sig från Antonys. Jag vet att detta låter småaktigt och för att spä på detta lite extra så vill jag tala om att jag inte lånar ut böcker längre. Detta av den orsaken att folk i allmänhet inte lämnar tillbaka dem. Det är ju bara "en pocket" men för mig är alla böcker en värdehandling. Jag är medveten om att det inte är av elakhet som detta inträffar utan jag tror helt enkelt att det glöms bort för att det inte är viktigt för människor: Men det är det för mig! Jag lämnar alltid tillbaka saker jag lånar för det ska man. Det har min mamma sagt och faktiskt också min syster Rebecca som nu har fullt sjå att spåra sin förlorade sax.


Ja, har man inte större dispyter på jobbet än om försvunna saxar så får man vara nöjd och jag råkar veta att resten av personalrummet upplevde detta en aningen underhållande. Det kryddade liksom vardagen lite extra.


Kommentarer
Postat av: jenny

Vilka lärare ni blivit.Har ni inget bättre att tjafsa om, hmm saxar.Ja ja då ska man bara vara nöjd.Detta inlägg bekräftar alla dina fördomar mot lärare som vi pratat om under åren.Typisk lärardiskussion :-) eller hur?

2008-04-25 @ 22:18:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0