missKM

Angkorwat, ja visst vore det coolt att se. Det hör till världsarven och ska tydligen vara en otrolig upplevelse. Jag har flertalet gånger poängterat för Rebecca att jag vill åka dit på nästa visarun eller kanske inte nästa men nästa efter det. Konstigt nog så infaller aldrig rätt tillfälle eller snarare rätt sinnesstämning för att titta på tempel en hel helg. Efter min upplevelse av tempel i Kathmandu insåg jag dock att jag faktiskt inte gillar att titta på tempel. De hade ju inte ens guldtak som de buddistiska templen här i Thailand.

 Ja, jag visste väl redan innan det att gamla rariteter inte direkt var min grej. Jag höll på att somna den enda gång jag besökt British museum och marknadsförde mjukglas till mina språkresestudenter istället för ett besök på det gamla slottet i Hastings. Gissa vad de valde?  Ja, just det och så var det den gången jag spenderade flera timmar i souvenirshoppen på Battle of Hastings medan resten av klassen (min klass på Sussex University) fick en guidad tur runt området. Men det var riktigt, riktigt kallt och den sk guiden, vår lärare hade en fruktansvärt monoton röst. Och till saken hör även att jag innan detta frusit häcken av mig på en tur kring Pevensey Castle.

Under en filosofisk whiskey-och colakväll i Brighton när min likasinnade vän Hanna insåg att hon inte ville bli historialärare längre för hon var ju faktiskt inte särskilt intresserad av historia gjorde jag ett yttrande som numera blivit kult i vår vänskap. "Nagongang måste man faktiskt inse vad man faktiskt gillar"

Trots att jag redan då kommit till denna intelligenta slutsats så får jag ständigt nya infall om saker som jag vill göra fast jag inte har något som helst intresse i det. Det är förmodligen en önskan om att vara lite mer kultiverad och intresserad. Jag vill ju trotsa regn och rusk och vandra runt på Battle of Hastings och ställa intelligenta frågor. Istället klär jag ut min väninna Camilla i souvenirshoppens mest löjeväckande kreationer. Det är uppenbarligen vad jag gillar!

Ändå tillbringar jag och Becca en hel lördag med att åka till Doi Suthep (ett tempel utanför Chiang Mai) för det ska man ha sett (antagligen enligt Lonely Planet). Vi betalar överpris för att ta oss dit, går ett varv runt tempelområdet, tar några kort och åker hem igen, mycket nöjda med dagens utflykt. Inte för att det var så förtvivlat roligt utan för att vi nu kan säga att vi varit där. Det är ju patetiskt! Men saken är ju den att man vill inte missa något, för vissa saker ska man ju bara göra. Man kan ju inte åka till Egypten utan att titta på pyramiderna! Jo, visst fan kan man det! Backpackerkulturen gör mig vansinnig. Detta eviga prat om vem som varit var, vem som sett mest och varit på häftigast platser. Helst platser som ingen annan varit på men ändå är med i Lonley Planet. Tragiskt nog faller jag bevisligen för trycket och gör saker "som man ska göra", dvs jag åker dit och tar kort.  Tänk vilken ytlig människa jag är. Inte nog med att jag inte är intresserad av historiska sevärdheter, jag lyssnar på populär musik också.  Kanske är det därför jag gör saker bara för att man ska, för att jag inte vill bli anklagad för att inte ha nåt djup. För jag vill inte att folk ska tro att jag är en blond bimbo vars största intressen är att dricka drinkar och borsta håret.  

Fast jag måste påpeka att jag inte att jag har brist på intresse för saker och ting. Det är bara så att jag är intresserad av andra saker. Vad? tänker ni såklart nu. Vad kan hon tänkas vara intresserad av förutom förströelse?  

Jag är intresserad av människor. Människor och kulturer. En av anledningarna till att jag tyckte så mycket om Nigeria var för att inte fanns något att se där. Det fanns inga sevärdheter som man skulle tvingas titta på, bara för att man ska göra det. Det Nigeria hade var människorna. Fantastiska, intressanta människor som lärde mig saker om livet. Saker som aldrig några stenhögar som folk byggde för flera tusen år sedan kan ge mig.

Camilla pa Battle of Hastings

Hanna, Camilla och jag pa Pevensey Castle. Jag ser ut att ha jattekul, eller hur?



Jag pa Doi Suthep. Been there, done that!