missKM

Har i Thailand slutar man aldrig förundras över märkliga historier eller konstiga människor. Antingen är det så att Thailand attraherar egendomliga personligheter eller så är det så att landet framkallar de mest bisarra egenskaper som ligger dolda hos människor. I relation till de flesta jag möter i detta land känner jag mig därför oerhört normal och faktiskt ganska smart. Frågan är dock om jag ska låta det väga särskilt tungt i min bild av mig själv. I andra sammanhang te x i min klass på Sussex University kände jag mig hur jävla trög och korkad som helst i relation till de flesta av mina kursare. Jag undrade varje dag när lärarna skulle avråda mig från att fortsätta kursen. Det kanske var den rätta bilden av vem jag egentligen är?

I en diskussion om vilket djur man identifierade sig med sa en av mina kollegor att hon identifierade mig med en tyst kanin. Jag och Rebecca var chockade och Rebecca sa. "She is not a rabbit she´s a fucking tiger." Jag själv kunde inte på något sätt identifiera mig med något djur. Men om jag nu skulle försöka så är det ju definitivt inte en kanin. Min kollega sa att hon menade inget illa, bara att jag är ju ganska tyst. Och det är jag kanske i relation till Rebecca och många andra som jag jobbar med.  Men de pratar ju totalt oavbrutet, svårt att få en syl i vädret då. Jag identifierar mig inte som tystlaten men i relation till dessa pratkvarnar sa kanske jag är det. 

I Thailand är jag beautiful därför att jag är sällsynt, blond och vit. I Sverige är jag en medelmåtta i relation till alla andra snygga svenskor. I Thailand är jag dock en jättekvinna vilket jag inte upplever mig vara i Sverige. Så här har vi förklaringen till varför alla snyggingar har någon ful och tjock kompis. Kompisens fulhet förstärker snyggingens skönhet.

Här om kvällen träffade vi två killar vars vänskap kanske var grundat på just detta koncept. Den fula var kanske inte jätteful men i relation till sin kompis som var en hottie så blev han liksom ännu blekare och ännu mindre välbyggd (Så ni ser det går åt andra hållet också). Så denna mindre attraktiva man hade utvecklat en "Funny guy personlighet". Och min tanke är: Är detta den han är med andra människor också? Eller har snyggots snygghet fått honom att bli ännu mer rolig. För till saken hör att snyggot var allt annat än rolig. Ja, hans snygghet hade kanske hindrat honom från att utveckla det som kallas humor.  

Men vem är man då i relation till bara sig själv. Och hur sann är den bilden? Är det bara den bilden man vill ha av sig själv? Väljer man sitt umgänge och sin tillvaro medvetet för att stödja den bilden man vill ha av sig själv?  Skulle kanske snyggot blivit roligare om han hade haft en kompis som var snyggare än han själv? Då kanske han hade varit tvungen att hävda sig på något annat sätt? Är det så att en person alltid existerar i förhållande till beskådaren och vad och vilka som står i relation till han/henne? Men hur ska man i så fall veta vem man är?