missKM

Häromdagen började jag gråta för att min TV gått sönder hemma på Richertsgatan. I natt kunde jag inte sova, bara låg och tänkte på allt. Bara fyra dagar kvar. Vad ska jag göra innan jag åker? Vad ska jag köpa? Har jag glömt nåt? Har jag hört av mig och sagt hej då till alla? Måste söka jobb. Skriver ansökningar. Känner mig allt annat än stabil. Men som Lisbeth skrev: seperationsångest går över.

Efter en något omtumlande men mycket lyckad resa till Laos rådde jag min kära bror och hans Zandra att checka in på mitt favorit hotell i Bangkok. Bra sängar och fräscht vilken verkligen kunde behövas efter en bussresa från helvetet mellan Luang Prabang och Vientiane. (en resa som skulle ta 10 timmar tog 16 när bussen braka ihop efter en timme och vi blev stående i ödemarken i 6 timmar mitt i natten) och sedan en natt på ett riktigt risigt hostel som sedan följdes av ett nattåg i en kupé med 20 andra som även detta var försenat. Eftersom de unga tu inte direkt charmades av Bangkok by day (vilket iofs kan vara svårt när det är 40 grader varmt och trafik överallt) så räckte det ju inte att rekommendera ett bra hotell så kvällen tillbringades på Bangkoks mest flådiga och fascinerande bar/restaurang. Banyan Tree, en rooftop bar på 59onde våningen med fantastisk utsikt över hela Bangkok. Och visst gillade de det! Förutom det lilla missödet att Banyan Tree har dress cod. Inga shorts och inga flip flops för killar, vilket var precis vad Johan hade på sig. Som tur var fanns byxor och skor att låna. Men Thaisize såklart. Ha ha! Ja, den synen förgyllde kvällen även mer.

Hua Hin kryllar av svenska saker. Vårt guest house ligger i kvarteret Kärleken på Lyckliga gatan. Någon käck svenska har tänkt till och kommit upp med dessa unika och piffiga namn. Och så är det överallt. Svenska flaggor, menyer på svenska, skyltar på svenska, svenska restauranger, skräddare och försäljare som tilltalar mig med Hej, svenska flicka.  Hur mor du? Och det sprider sig. 10 mil söder om Hoa Hin finns nu svensk kolonin Huay Yang. En liten fiskeby som inte ens har ett seven eleven har förvandlats till ett stort villaområde med över 500 hus där i stort sett alla är köpta av svenskar. Kjell Bergqvist har en flådig villa med utsikt mot havet och Martin Stenmark är spekulant på ett av de andra lyxhusen. På söndagar kan svensk söndagsstek avnjutas med en toast Skagen som aptitretare på en av de svenskägda restaurangerna. Urgöteborgaren som startat upp restaurangen går runt och pratar med gästerna som är endast svenskar. Vid mitt besök på restaurangen hamnade pappa och jag vid ett bord med värmlänningar. Vi hade gemensamma bekanta och det var nästan som att vara hemma i Karlstad fast i ett varmare klimat.

Några Thailändska kvinnor jobbar på restaurangerna och sen har vi alla byggarbetare, städare, tvättservice personal och trädgårdsmästare. I de lokala affärerna som fortfarande existerar möter vi såklart Thailändare men annars är de ganska sällsynta.

Jag har aldrig förstått meningen med att åka över halva jordklotet om man ändå vill ha det precis som hemma. Är inte charmen med att åka utomlands faktiskt att saker och ting är annorlunda. Studiebesöket i Huay Yang fick mig ett fundera. Är det rätt att vräka upp en massa villor i ett fattigare land, plocka valda delar ur landets kultur, använda lokalbefolkningen för att göra skitjobbet och sedan leva innanför murarna i sin svenskby precis som om man aldrig lämnat Sverige. Vi klagar ju på att invandrar i Sverige vill bo med de sina och inte integrerar i samhället. Men vi gör ju precis samma sak, skillnaden är bara att vi väljer att bosätta oss (delar av året) i ett annat land och vi har hög status i landet vi kommer till. Invandrarna i Sverige har inget val och är absolut längst ner på status stegen.

 Men nu är jag precis som alla Svenssons i Hua Hin och igår åt jag till och med Swedish meatballs med lingonsylt på Sweden Restaurant. Men detta bara för att Nick skulle få en smak av Sverige. Och det var gott! Efter elva månader utan köttbullar var det underbart även om de inte var i närheten av mormors hemmagjorda med rårörda lingon.

Varfor far jag for mig att jag gillar Arracsbollar bara for att jag ar utomlands. Jag skulle aldrig kopa en arracsboll om jag var och fikade hemma i Sverige. Men bara for att det paminner om hemma sa mosar jag i mig en utan att tveka. Men hur gott var det? Nej det var inte ackligt men jag kunde garanterat ha atit nagot godare.

"Loi Krathong" is traditionally performed on the full moon night of the twelfth lunar month, which usually falls on some day in November. The floating of a ‘Krathong' - a banana-leaf cup - is intended to float away ill fortune as well as to express apologies to Khongkha or Ganga, the River Goddess. Some believe that the ritual is meant to worship the Buddha's footprint on the bank of the Narmada River, while others say that it is to pay respect to Phra Uppakhut, one of the Lord Buddha's great disciples.

The Loi Krathong Festival is celebrated nationwide in Thailand, especially where there are rivers, canals or sources of water, with different unique characteristics.





















Clive & jag pa Loy Krathong festligheterna vid floden. massa fyrverkerier och miljoner manniskor.

På en moped på en motorväg. Nick, jag och en jättestor vit noshörning. Det har börjat skymma och då pang. En taxibil kör rakt in i oss. Allting går liksom i slow motion. Bilens motorhuv mot sidan av mopeden och ljudet av bromsarna. Jag hinner tänka på mycket, att vi inte har några hjälmar, och på Kwasi som ramla på cykeln och det gick så illa. Mopeden välter sakta, sakta, sakta och jag slängs lätt som en fjäder mot Nicks rygg, men ändå är dunsen så hård när jag når marken. Så var det över och jag sätter mig så lätt upp. Jag är ok. Nick sitter en bit ifrån mig och blöder från både armar och ben. Hans blick är flackande och han studerar förundrat sina ben. Thailändare överallt som pratar en massa som jag inte förstår. En upprörd taxichaufför viftar med armarna och någon frågar på bruten engelska hur jag mår. I´m ok, I´m ok. Varken Nick eller jag säger mycket. Vi bara tittar på varandra. Vad var det som hände? Men vi är ok. Vi båda är ok. Lite skrubbsår och blåmärken men ingenting annat. Jag fryser lite och känner mig torr i munnen. Jag tror Nick pratar en aning osammanhängande. Taxichauffören säger sorry, sorry, sorry . Vi säger ingenting. Någon säger något om insurance. Den vita noshörningen ligger slängd längre bort. Den är inte längre kritvit utan har fläckar av grus och lera. Men inte alls så farligt. Det går nog att tvätta bort...