missKM

Varfor far jag for mig att jag gillar Arracsbollar bara for att jag ar utomlands. Jag skulle aldrig kopa en arracsboll om jag var och fikade hemma i Sverige. Men bara for att det paminner om hemma sa mosar jag i mig en utan att tveka. Men hur gott var det? Nej det var inte ackligt men jag kunde garanterat ha atit nagot godare.

"Loi Krathong" is traditionally performed on the full moon night of the twelfth lunar month, which usually falls on some day in November. The floating of a ‘Krathong' - a banana-leaf cup - is intended to float away ill fortune as well as to express apologies to Khongkha or Ganga, the River Goddess. Some believe that the ritual is meant to worship the Buddha's footprint on the bank of the Narmada River, while others say that it is to pay respect to Phra Uppakhut, one of the Lord Buddha's great disciples.

The Loi Krathong Festival is celebrated nationwide in Thailand, especially where there are rivers, canals or sources of water, with different unique characteristics.





















Clive & jag pa Loy Krathong festligheterna vid floden. massa fyrverkerier och miljoner manniskor.

På en moped på en motorväg. Nick, jag och en jättestor vit noshörning. Det har börjat skymma och då pang. En taxibil kör rakt in i oss. Allting går liksom i slow motion. Bilens motorhuv mot sidan av mopeden och ljudet av bromsarna. Jag hinner tänka på mycket, att vi inte har några hjälmar, och på Kwasi som ramla på cykeln och det gick så illa. Mopeden välter sakta, sakta, sakta och jag slängs lätt som en fjäder mot Nicks rygg, men ändå är dunsen så hård när jag når marken. Så var det över och jag sätter mig så lätt upp. Jag är ok. Nick sitter en bit ifrån mig och blöder från både armar och ben. Hans blick är flackande och han studerar förundrat sina ben. Thailändare överallt som pratar en massa som jag inte förstår. En upprörd taxichaufför viftar med armarna och någon frågar på bruten engelska hur jag mår. I´m ok, I´m ok. Varken Nick eller jag säger mycket. Vi bara tittar på varandra. Vad var det som hände? Men vi är ok. Vi båda är ok. Lite skrubbsår och blåmärken men ingenting annat. Jag fryser lite och känner mig torr i munnen. Jag tror Nick pratar en aning osammanhängande. Taxichauffören säger sorry, sorry, sorry . Vi säger ingenting. Någon säger något om insurance. Den vita noshörningen ligger slängd längre bort. Den är inte längre kritvit utan har fläckar av grus och lera. Men inte alls så farligt. Det går nog att tvätta bort...

När Clive var så där full i söndags så berätta han att Anthony som jobbade med oss under sommarskolan (men fick sparken sen) hade sagt att han tyckte jag var arrogant and ignorant. Ja, jag visste ju att vi inte hyste några varmare känslor för varandra men ignorant... det är dock inget jag bryr mig nämnvärt om eftersom Antony själv är den mest arroganta människa jag träffat och det var ju faktiskt han som fick sparken. Emellertid hade han även enligt Clive kallat mig för Margaret Thatcher. Jag blev först aningen överrumplad men när jag tänkt på det en stund är jag inte helt ledsen över den liknelsen.  Jag vet ju att det verkligen inte var någon komplimang från Antonys sida utan snarare det motsatta men ändå "The iron lady" är inte ju helt fel att va? Jag kan tycka att det är rätt coolt.  Kan detta betyda att han egentligen hyste ganska stor respekt för mig?  Så under min vistelse här i Thailand har jag blivit kallad allt från Barbie till Margaret Thatcher. Inte illa!

Denna söndag har jag tillbringat hela eftermiddagen på John`s Place. John`s Place är en bar i Chiang Mai där majoriteten av gästerna är småfulla farang män. De flesta är där för att begrava sina sorger i alkohol andra är där för att begrava dem i armarna på en 20 år yngre thailändska. John´s Place är inget ställe som jag frivilligt vill spendera min tid på och speciellt inte en hel söndag eftermiddag. Men efter att ha förlorat en massa stjärnor i himlen genom att besöka Elephant Camp så behövde jag uppgradera mig en aning och när min kollega och tillika vän Clive ringde och behövde mitt stöd så fanns jag där även om det råkade vara på John´s Place. Nu var det dock så att mitt sällskap denna söndag eftermiddag också var där för att begrava sina sorger. Hans flickvän Nity hade gjort slut för andra gången på en vecka och han var absolut mest berusad på hela stället.  När jag anlände till baren klockan två satt Mr Clive där på en stol och sov. Ja, vad gör man. Jag är ingen sjukskötersketyp och har heller inget som helst tålamod med människor som tycker synd om sig själv på ett så destruktivt sätt. Ändå satt jag där och pratade med honom i flera timmar till jag tillslut lyckade övertala honom att gå någonstans och äta och sen satte jag honom i en Tuk Tuk hem.

Det var en sorglig eftermiddag på många sätt, ännu en ny historia om varför man kom till Thailand, ännu ett människoöde. En önskan om att fly ifrån sitt förflutna, ett hopp om att bli lycklig och viljan att någon annan ska hjälpa en att åstadkomma det. Clive är en bra människa och jag tycker om honom annars hade jag inte spenderat min söndag eftermiddag med denna stupfulla karl. Jag vet att ingenting jag sa till honom kommer egentligen göra någon skillnad och nästa gång hans liv krånglar till sig kommer han sitta på John´s  Place igen och då kommer jag vara långt härifrån utan någon som helst lust eller möjlighet att lyssna. Det kanske var just darfor som jag hade talamod att gora det denna gang.

Update: Verkar som Clive och Nity har aterforenats. Hoppas det blir bra denna gang om inte for deras skull sa for Ricks . For det blir val han som far ta smallarna nar jag akt.

Jag har precis läst världens underbaraste bok. Tusen strålande solar av Khaled Hossein. Ja, just det han som skev Flyga Drake. Flyga drake fick mina ögon att tåras och visst fällde jag ett par. Men efter att ha sträckläst Tusen strålande solar såg jag ut som jag hade en ögonsjukdom. Ni måste bara läsa. Två kvinnors öde i ett krigshärjat Afghanistan berör så oerhört mycket och även om historien är fasansfull och sorglig inger den ändå ett visst hopp.

Är det något djur som förknippas med Thailand så är det elefanter. Chang öl, kuddfodral med elefantmönster, små träelefantsouvenirer, elefantridning och mycket mer. På turistorter och då även i Chiang Mai är det inte allt för sällan man ser elefanter vandra omkring på kvällarna så att fulla turister kan få mata dem med bananer och få en liten snabb ridtur, allt för en billig penning. När man tittar in i dessa vackra djurs ögon är blicken tom och jag får en stor klump i magen. Det är inte meningen de ska gå runt fastkedjade på asfalt och vars enda uppgift i livet ska vara att underhålla turister.

Runt om Chiang Mai finns det ett antal Elephant Camps. En del bättre än andra säger ryktet. Ett av de bättre eller enligt folkmun det bästa är Elephant Nature Park som arbetar för elefanternas rätt och där lever elefanterna ett så naturligt liv som möjligt dvs de sover, äter och leker. Besökare ska kunna se dem i deras naturliga miljö. Elephant Nature Park bedriver även utbildningar för såväl lokalbefolkning som för betalande turister.

Men så finns också de Elephant camps som av vissa kallas för djurmisshandel. Jag hade bestämt mig för att aldrig besöka någon av dessa men med viss övertalning av en turistguide och med föräldrarna på besök så tänkte jag att det kanske inte är så farligt ändå. Vi skulle ju göra lite turistiga saker nu när de var här och hur kan man veta vad saker är om man inte ser det med egna ögon. Så vi åkte dit och ja.... Jag vet inte vad jag ska säga. Ju mer jag tänker på det nu i efterhand desto värre tycker jag att det är. Det vi fick se som turister på detta Elephant Camp var elefanter som spelande fotboll och målade tavlor och en publik som skrek och tjoade och applåderade. Jag tror, mamma, pappa och jag var de enda i publiken som inte stämde in i jublet. Men visst är det fantastiskt att dessa djur kan göra sådana saker men det kan ju inte vara rätt, de kan ju inte må bra. Pappa satt bredvid mig och sa upprepade gånger stackars, stackars elefanter.

Men så hände något, något som jag inte kan förklara. Jag började fundera över om elefanterna kanske uppskattade det lite, att leka med bollar och sånt. Och när vi gick därifrån var klumpen i magen inte lika stor. Jag försökte på något sätt rättfärdiga vad jag just hade sett. Vi passerade souvenirbutiken och jag och mamma började titta på tavlorna som elefanterna gjort. Ja, det är ju häftigt! Tänk att de har kunnat göra det här! Det vore ju roligt att ha en. Tänk att ha den bredvid Lars Lerin. Ha ha!

Och så med ens var den dåliga känslan borta och de moraliska aspekterna som bortblåsta. Men nu sitter jag här och undrar vad det var som hände. Det finns inget jag kan göra för att få det ogjort. Jag antar att den där elefanttavlan är min påminnelse om att jag är precis lika illa som alla andra turister som var på den där elefantshowen. Det kanske var det som var meningen med denna utflykt och jag kanske faktiskt har lärt mig något om mig själv. Och även om jag aldrig kommer bli aktiv i någon organisation för att rädda elefanterna så blev det en väckarklocka för att väcka mig ur tron jag är upplyst och har förstått. Jag förnekar och rättfärdigar i en så hög utsträckning att jag tom köper en elefanttavla.

Förlåt alla elefanter, förlåt..