missKM

Jag vet att ni laser mig.! Ja, jag ser  faktiskt  att det ar ett helt gang som laser min blogg varje dag, vilket jag saklart ar valdigt glad for. Det ar kul att ni ar intresserade av mitt babbel. Dock undrar jag varfor kommentarerna ar sa fa?  Ni vet, har ar jag i frammande land langt ifran nara och kara.  Jag uppskattar varje litet levnadstecken fran er dar hemma.  Det blir ju en aning isolerat har sa input fran "verkligheten" ar valbehovligt. Annars tror jag jag blir galen! Ibland undrar jag om tankarna jag har ar sunda eller om de bara skapas i denna galna miljo.  Ni vet saknaden efter manniskor som ar som jag ar stor. Sa Stort Tack till er som kommenterar men aven er som mailar, smsar och ringer. Det betyder mycket for mig. Ni forgyller min tillvaro. Och ar jag ute pa hal is och ni undrar vad jag haller pa med sag till mig, snalla. Denna markliga tillvaro skakar om aven mitt trygga svenska hjarta.

Det är mycket på Sarasas Bilingual School som är konstigt och frustrerande och det är en hel del i det thailändska skolsystemet som man kan ha en åsikt om. Men jag har likväl valt att arbeta här så det är bara att ta seden dit man kommer och acceptera läget. Dock finns det tillfällen när det är svårt och man måste gå emot saker man tror på. Både grundläggande pedagogiska tankar som man byggt upp under sin utbildning och sitt arbetsliv men också personliga värderingar och moraliska åsikter om hur man behandlar sina medmänniskor. I fredags hamnade jag i en situation som gick emot min inställning i både dessa avseenden.

Jag och min årskurs 6 sätter upp en pjäs som vi ska framföra på sista dagen på sommarskolan. Alla elever medverkar och de har arbetat med detta i nästan tre veckors tid. De är alla mycket entusiastiska och har kämpat hårt för att lära sig sina repliker och få ett så bra uttal som möjligt. I vissa fall är detta svårt och trots mycket träning så är uttalet långt ifrån perfekt. Jag anser att detta inte spelar så stor roll utan att det viktiga är att vi gör detta tillsammans, har roligt och att eleverna vågar prata engelska och får självförtroende i det.

Så i fredags meddelar min koordinator att eleverna ska spelas in och sedan mima på själva framförandet. Orsaken är att det blir svårt med ljudet och att skolan inte kan tillhandhålla head sets till alla eleverna. Fair enough, jag kan köpa det även om några av poängerna med själva konceptet då försvinner. Att lära sig bemästra nervositet och att tala engelska inför en stor grupp av människor. Men ok. Men när hon sedan fortsätter med att säga att eleverna är för dåliga för att göra uppträdandet live och att det vore ju hemskt om de skulle uttala fel på scenen knyter det sig i magen på mig. För dåliga! Jag tycker de är jätteduktiga och de gör så gott de kan. Det är klart att de skulle klara av det. Och vad gör det om deras uttal inte är perfekt. Men jag säger ingenting för man klagar inte i Thailand, så är kulturen.

När vi sedan ska gå för att spela in rösterna fattas tre av eleverna. De är upptagna med andra aktiviteter inför "Bye, bye summer day". Min koordinator föreslår då att jag ska låta dukiga elever från årskurs 5 läsa in deras roller eller ännu värre att hon och jag skulle göra det. Då kunde jag inte hålla tyst längre. Som tur var lyssnade hon på mig och jag fick igenom att de tre frånvarande eleverna skulle få göra inspelningarna senare samma dag.

Väl i inspelningsrummet skrattar hon och suckar när elevernas uttalar fel, inspelningskillen instämmer i skrattet. Jag mår uppriktigt dåligt och försöker så gott jag kan stötta och uppmuntra eleverna. Hon upprepar flertalet gånger att det är ju tur att de inte ska spela upp live med alla fel de gör och mellan raderna är går att tyda hennes missnöje med att jag inte lärt dem bättre. Till saken hör att hon inte är vidare bra på engelska själv och hennes uttal är allt annat än föredömligt så jag förstår inte hur hon kan göra narr av tolvåringars försök till att uttala rätt.

Efteråt känner jag att jag struntar i vad hon tycker om min undervisning. Det jag är upprörd över är hur man kan behandla barn på det sättet. Det är ju inte undra på att eleverna inte vågar prata engelska om vuxna människor skrattar åt dem när de försöker. Respekten för barnen saknas men också för deras prestationer. Att ha mage att föreslå att någon annan ska läsa in repliker som mina elever har tränat på i veckor visar ju bara på respektlösheten inför deras arbete. Att de sedan inte tror på eleverna och deras kapacitet är nästan ännu värre. Min övertygelse är att människor till stor del blir det som förväntas av dem därför utgår jag från att mina elever har stor kapacitet och kan uträtta bra saker. Vilket förhoppningsvis resulterar i en klass med stor motivation och ett gott självförtroende. Det kommer jag fortsätta att göra, var jag än undervisar i världen. De kan aldrig få mig att rubba på det. Men hjälplösheten är stor när den generella uppfattningen på skolan är tvärtom.

Jag och Rebecca gjorde igår en liten extra ansträngning och bjöd hem våra Thaikollegor Kitjapol och Bow på middag. Även om språkbarriären är ganska ogenomtränglig med Bow så vill vi på vårt lilla sätt försöka minska klyftan mellan den thailändska personalen och den västerländska. Bow har frågat flera gånger om hon får komma hem till oss och Kitjapol kan ju agera tolk, det har ju funkat förut tänkte vi. Nu var det ju så att det kanske inte bara var språkbarriären som blockerade vår kommunikation. Ganska snart efter ankomst gick Bow in i köket och tittade i grytorna. What's this? sa hon med rynkad näsa medan hon pillade med en gaffel i min Flygande Jakob gratäng. Ja, ja, hon har ju aldrig ätit sådan mat förut så man förstår ju om det ser konstigt ut. Men det är ju kyckling och ris! Det är ju det enda de äter i Thailand!

Väl vid middagsbordet smakade hon ytterst lite på maten och sa i och för sig att det är gott men lämnade sedan bordet för att lägga sig i soffan och ringa en kompis. När samtalet var avslutat 10 min senare började hon att försöka koppla in Tv:n för hon ville se på sin favorit såpopera. När hon insett att vi inte hade rätt kanal så styrde hon sina steg mot köket. Väl där öppnade hon kylskåpet och tog fram två ägg. Hon ropade på thai (Kitjapol översatte) att hon ville visa sina matlagningskunskaper. Med dessa ord började hon tillaga en omelett. Jag, Becca och Kitjapol satt fortfarande vi matbordet och åt den maten som faktiskt var lagad för denna middag. När omeletten var färdiglagad kom hon åter till bordet med ett nöjt leende för att bjuda på sin mat. Jag och Becca var måttligt imponerade. Man kan säga att vi var detta läge var mer överväldigade av denna fräckhet. En fräckhet som i våra västerländska ögon var så stor att det inte ens gick att kommentera. Så fort vi svalt maten plockade Bow sedan bort tallrikarna och ställde sig för att diska. Det var ju verkligen jättesnällt men vi försökte att få henne att låta bli. Vi ville ju inte att hon skulle diska när hon var bjuden på middag. Men egentligen när man tänker på det så borde hon ju det med tanke på hur hon betett sig.

Men det var inte slut med detta. När vi efter maten sedan satt i soffan och småpratade, hade hon långa utläggningar på Thai för Kitjapol utan att på något sätt göra nån antydan till att vilja prata med oss. Jag och Becca bara satt där som två fån. Helt från ingenstans föreslår hon dock, genom Kitjapol såklart, att vid nästa möte ska hon laga mat. Nästa möte? For att vara diplomatiskt skulle jag kunna saga att jag kanner jag mig tveksam till ett sadant mote. I vilket fall så visade det sig att nästa möte ska vara hemma hos oss och hon ville bjuda in två av sina kompisar. Då kändes det nästan som bägaren skulle rinna över. Jag och Becca nickade och forsokte halla masken med inuti skrek jag NEJ NEJ NEJ! Här kommer hon på middag, rotar i vårat kök, lagar sin egen mat, pratar i telefon och kopplar in tv:n. Därefter pratar hon Thai utan någon ansträngning till att försöka prata på engelska och till råga på allt så vill hon bjuda sina kompisar på middag i vårt hus. Som tur var började hon efter detta gäspa ljudligt och ligga och halvsova i soffan medan hon sa att vi såg trötta ut. Så äntligen gick de.

Jag och Rebecca var helt slut. Vi gick raka vägen och la oss. Orka inte ens prata om denna upplevelse. Det tog liksom musten ur oss. Om detta är thailändsk kultur och det vi just upplevt är en kulturkrock så vet jag inte om jag gillar Thailand längre. Jag vill hem,  till manniskor som man kan bjuda pa middag utan att de borjar laga mat sjalva. Jag saknar er!

Tänk vad fort man anpassar sig till nya situationer och miljöer. Men jag trodde väl aldrig att jag skulle anpassa mig vid att vara konstant svettig. Men vad gör man när det är drygt 40 grader varmt och AC:n är trasig. Det är bara vänja sig vid att vara en vandrande svettproducerare. När man öppnar dörren på morgonen är det som att gå rakt in i en vägg. Värmen är olidlig. Efter 5 minuters promenad till skolan halv åtta på morgonen badar man i svett. Det blir inte bättre av att morgonaktiviteten som jag sköter är hopprep vilket medför att jag inte bara är svettig utan också röd i ansiktet.

Det har blivit en vana att stå framför en hel grupp av människor med kläder som kladdar sig mot huden och svettpärlor i hela ansiktet. Det hör därmed också till vanligheterna att vara glansig i ansikten som resulterar i vanan att pudra sig på toa några gånger per dag. Varje gång man reser sig är ritualen att kolla så att man inte har en svettfläck i baken. Inte för att det är så mycket att göra åt om så är fallet men det är ju bra att veta. Det enda som kan få mig att må lite bättre är vetskapen att det finns andra som är svettigare än mig, dvs den manliga delen av vår faranglärarkår. Deras skjortor är inte allt för sällan genomskinliga. Det är då jag bittert önskar att de var sexiga och välbyggda men inte... för vi arbetar med bleka engelsmän med tendens till gubbmage. Men de är rolig och trevliga. Men vem har det hjälpt egentligen?

Idag var det äntligen molnigt och en aning svalare, då ropar min vackra och konstigt nog aldrig synligt svettiga Thailärare. -Teacher, good weather for you today!

Så mitt svettproblem är tydligen ingen hemlighet.

Gnabb i lärarrummet idag. Antony har lånat ett flertal saxar av olika personer till en uppgift han ska göra med sin klass. När han ska återlämna dem visar det sig att han blandat ihop saxarna eller som han säger själv att hans elever blandat ihop dem. Detta resulterar i att Rebecca får tillbaka en sax som inte är den hon lånade ut till Antony. Hon säger: Detta är inte min sax. Han säger. Nej men det är ju en likadan. Detta startar en stor diskussion som även jag blandar mig i. Rebecca blir irriterad över att Antony lånar saker och sen inte bryr sig nämnvärt att han inte lämnar tillbaka rätt sak. Hon och jag instämmer tycker att han har en dålig attityd som börjar diskutera och ifrågasätta istället för att fixa fram rätt sax eller iaf be om ursäkt för att han tappat bort den. Antony tycker hela grejen är löjlig och konstaterar att han aldrig mer ska låna något från en kvinna från Sverige igen. Precis som om detta har att göra med var man kommer ifrån eller har det, det? Under min tid i Nigeria fick jag erfara inställningen ingenting är någons och allting allas. Är Antony kanske Nigerian? Nej, han är alldeles för engelskt blek för det och jag har svårt att tänka mig att han skulle dela allt han har med familj och vänner. För i Nigeria var det självklart att det man har delar man med andra och har man inget så delar någon annan med sig. Gränsen mellan vad som är mitt och vad som är ditt suddas ut. 

Jag har precis som Rebecca blivit uppfostrad med en strikt linje mellan vad som är mitt och vad som är ditt. Man tar inte andras grejer utan att fråga och man lämnar definitivt tillbaka dem. Jag kan fortfarande se min mammas förargade ansiktsuttryck när jag använt hennes maskara. För det märkte hon alltid, hon hade koll på sina grejer den kvinnan. En egenskap som jag tycks ha ärvt. Jag har fortfarande inte kommit över att min tremänning tog sig friheten att gå i min strumplåda och låna ett par alldeles nya strumpor med små röda hjärtan på och detta utan att fråga. Detta inträffade på min studentdag vilket nästan är 10 år sedan. Men jag har faktiskt fortfarande inte fått tillbaka dem! Saken är den att jag tror att det inte hade gjort henne någonting om jag gjort det samma mot henne. Jag hade säkert kunnat ta varenda strumpa hon har utan att hon blivit det minsta irriterad. Inställningen till detta fenomen behöver till synes inte skilja sig mellan människor i olika världsdelar utan människor i allmänhet ser olika på hur detta ska skötas. Ja, se jag och mina släktingar har uppenbarligen helt olika åsikt om hurvida man lånar saker utan att fråga och om det är viktigt att lämna tillbaka det. Precis som att min och Rebeccas inställning skiljer sig från Antonys. Jag vet att detta låter småaktigt och för att spä på detta lite extra så vill jag tala om att jag inte lånar ut böcker längre. Detta av den orsaken att folk i allmänhet inte lämnar tillbaka dem. Det är ju bara "en pocket" men för mig är alla böcker en värdehandling. Jag är medveten om att det inte är av elakhet som detta inträffar utan jag tror helt enkelt att det glöms bort för att det inte är viktigt för människor: Men det är det för mig! Jag lämnar alltid tillbaka saker jag lånar för det ska man. Det har min mamma sagt och faktiskt också min syster Rebecca som nu har fullt sjå att spåra sin förlorade sax.

Ja, har man inte större dispyter på jobbet än om försvunna saxar så får man vara nöjd och jag råkar veta att resten av personalrummet upplevde detta en aningen underhållande. Det kryddade liksom vardagen lite extra.

Hur ska det gå att komma tillbaka till Sverige och behöva lägga sin tid på tråkigheter som städning och tvättning? Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid lyxlivet att aldrig behöva boka tvättid eller bråka med grannarna i tvättstugan när man använt torkrummet fem minuter över tiden. I Thailand finns det inga tvättpoliser som bevakar luddet i torktumlaren som det vore det käraste de har. En anledning kan vara att torktumlare inte behövs för att allt torkar på några minuter ute. En annan kan vara att de flesta människor lämnar in sin tvätt på små tvätterier. Vilka intriger som förekommer kring tvättmaskinen där är vi lyckligt ovetande om.

Städningen sköter vår maid A som kommer en gång i veckan och för 40 skr gör allt från att ändra om ordningen i kylskåpet (till hennes egen ordning som säkert för henne är logisk) till att tvätta smutsiga strumpbyxor som ligger framme. Hon städar även upp myrbon som vi har attacksprayat i total panik och sen varit alldeles för förskräckta för att ta reda på. A är fantastisk och det ar underbart att börja helgen med att komma hem till ett rent och väldoftande hus.

Rebecca har även en privat kock som arbetar gratis i utbyte mot att hon diskar. Jag ser det mer som att jag har en privat diskare som arbetar gratis i utbyte mot en smakbit av min delikata mat. Hon är mätt och jag belåten! Och vill vi inte bruka vårt goda kompanjonskap så är det inga problem för att äta mat ute är inte mycket dyrare än att laga den själv hemma. Det är endast för eget nöjes skull som jag ibland väljer att laga mat själv. Tror inte Becca finner samma nöje i att diska men hon gör det för att omväxling förnöjer, speciellt när ris börjar komma ut ur öronen på oss. 

Varje vecka går vi till flickorna vid Thae Pae Gate och gör manikyr och pedikyr. Vi har glänsande tånaglar med små diamanter på och långa naglar med franskmanikyr. Inte allt för sällan händer det även att vi unnar oss en oilmassage eller varför inte bara en enkel footmassage.

Så nu när jag varit så där extra självgod och framstått så en riktig pascha som sitter på sitt feta farangarsle och utnyttjar Thailands välvilja så tror ni att jag på något sätt ska försvara det. Men det tänker jag inte! För jag kommer antagligen bråka med tanter i tvättstugan, städa min egen skit och diska min egen disk resten av livet. Emellertid ska jag fortsätta att unna mig att få vara lite extra fin. Tror dock jag skippar diamanterna hemma i Sverige!

Jag fick ett mail från min kära vän J for ett tag sedan som handlade om vardagstristessen och hur man uppnår nöjdhet. J är lycklig och har ett enligt vårt samhälle ett lyckat liv. En fin man, ett gulligt barn, goda vänner, en utbildning som lett till ett bra jobb. J är omtyckt och duktig. Familjen åker på roliga semestrar och fester och middagar anordnas titt som tätt för att få lite guldkant på tillvaron. Det finns inget att klaga på. Ändå saknas nåt och nöjdheten infinner sig inte.

Jag är ju egentligen helt fel person att vända sig till i detta läge. Kanske är det precis därför J gör det, för att jag vet exakt vad hon talar om. Jag har också en utbildning, ett yrke som jag älskar (utom på dåliga dagar när jag vill bli rik), underbara vänner och familj och en fin lägenhet. Jag upplever mig själv som ganska omtyckt och har presterat bra i både yrkesliv och studier. Ändock är nöjdhet för mig något ouppnåeligt och ett alltid pågående diskussionsämne i mitt liv. Vad är det att vara nöjd? Är nöjdhet något man ska uppnå eller är det bara ett mål utan avsikt att nås. Hur blir man nöjd? Och varför ser andra ut att uppnå det när det för mig känns som en omöjlighet. Jag åker världen över för att uppnå nöjdheten. Jag söker spänningen för jag tror att det ska vara botemedlet. Men spänning är övergående och nyhetens behag blir snabbt vardag vilket ganska omgående resulterar i tristess. Det spelar ingen roll om jag befinner mig i Sverige, England eller Thailand. Nej, faktiskt inte ens Nigeria. För nån slags vardag infinner sig alltid efter nervkittlande upplevelser och fängslande möten. Pirret i magen försvinner och så är längtan där igen, begäret efter något nytt, något annat. Mer, mer mer! Så ibland när jag är där mitt uppe i tristessen som har dykt upp även om jag flytt land och rike för att slippa den, då kommer tankarna om varför. Varför är jag inte nöjd? Varför har jag lämnat människor som jag älskar för att uppleva nåt nytt och slippa vardagen?  En vardag som ändå är omöjlig att undslippa. Jag uppnår ju likväl inte nöjdheten. Och om nöjdheten inte infinner sig när jag är med de jag verkligen tycker om, varför tror jag då att den ska dyka upp på andra sidan jorden.  Jo, för att jag håller för sant att självförverkligande är något som tar mig närmare nöjdhetens sagolika land. Den moderna kvinnan har talat. Hon som sätter sig själv i första rummet och får panik bara hon tänker på att någon skulle ha en åsikt om hur hon lever sitt liv. Självförverkligandet kanske i den aspekten inte leder till nöjdhet utan istället frambringar evigt singelliv.

Jag vill inte att detta ska missförstås som en klagoramsa av en rastlös själ. För jag tror efter ack så många timmar analyserande att sökandet efter nöjdhet inte har något att göra med hur lycklig man är eller hur bra liv man har. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva mitt liv på något annat sätt. (Kanske om jag kunde ha med alla nära och kära i en sån där zigenarkaravan. Vet dock inte om de skulle uppskatta det. Råkar vara så att flertalet av de inblandade, där bland min mor inte gillar att bo i husvagn. Vill göra er medvetna om att detta är en extra lyxig karavan och jag är i detta önsketänkande rik). Precis som J inte skulle vilja byta ut sitt liv för nåt i världen. Jag menar snarare att det handlar om en personlighetstyp som är sökande och oförmögen till att uppnå nöjdhet. För att muntra upp J och även för att få mig själv att må bättre besvarade jag hennes mail med att hävda stenhårt att nöjd är inget man vill vara. För är man totalt nöjd så finns det ju inget mer att uppnå

Efter att ha läst detta inlägg så vet ni ju att jag inte har några betänkligheter i denna fråga och är helt säker på min sak. Jag ältar inte alls fenomenet nöjdhet, nej absolut inte. Eller är det faktiskt så att jag precis kommit fram till en slutsats. Nöjdhet är inget att sträva efter, iaf inte när man vet att man är inkapabel till att uppnå det. Jag har härmed accepterat mig själv och därmed är förhoppningsvis nöjdhetsältandet över. Och till dig J: Go girl, missnöjdhet leder till förändring, nöjdhet till stagnation, och det måste ju vara den totala och fullständiga tristessen.

Förresten har jag hört att det där med nöjdhet är bara för mesar!

Har i Thailand slutar man aldrig förundras över märkliga historier eller konstiga människor. Antingen är det så att Thailand attraherar egendomliga personligheter eller så är det så att landet framkallar de mest bisarra egenskaper som ligger dolda hos människor. I relation till de flesta jag möter i detta land känner jag mig därför oerhört normal och faktiskt ganska smart. Frågan är dock om jag ska låta det väga särskilt tungt i min bild av mig själv. I andra sammanhang te x i min klass på Sussex University kände jag mig hur jävla trög och korkad som helst i relation till de flesta av mina kursare. Jag undrade varje dag när lärarna skulle avråda mig från att fortsätta kursen. Det kanske var den rätta bilden av vem jag egentligen är?

I en diskussion om vilket djur man identifierade sig med sa en av mina kollegor att hon identifierade mig med en tyst kanin. Jag och Rebecca var chockade och Rebecca sa. "She is not a rabbit she´s a fucking tiger." Jag själv kunde inte på något sätt identifiera mig med något djur. Men om jag nu skulle försöka så är det ju definitivt inte en kanin. Min kollega sa att hon menade inget illa, bara att jag är ju ganska tyst. Och det är jag kanske i relation till Rebecca och många andra som jag jobbar med.  Men de pratar ju totalt oavbrutet, svårt att få en syl i vädret då. Jag identifierar mig inte som tystlaten men i relation till dessa pratkvarnar sa kanske jag är det. 

I Thailand är jag beautiful därför att jag är sällsynt, blond och vit. I Sverige är jag en medelmåtta i relation till alla andra snygga svenskor. I Thailand är jag dock en jättekvinna vilket jag inte upplever mig vara i Sverige. Så här har vi förklaringen till varför alla snyggingar har någon ful och tjock kompis. Kompisens fulhet förstärker snyggingens skönhet.

Här om kvällen träffade vi två killar vars vänskap kanske var grundat på just detta koncept. Den fula var kanske inte jätteful men i relation till sin kompis som var en hottie så blev han liksom ännu blekare och ännu mindre välbyggd (Så ni ser det går åt andra hållet också). Så denna mindre attraktiva man hade utvecklat en "Funny guy personlighet". Och min tanke är: Är detta den han är med andra människor också? Eller har snyggots snygghet fått honom att bli ännu mer rolig. För till saken hör att snyggot var allt annat än rolig. Ja, hans snygghet hade kanske hindrat honom från att utveckla det som kallas humor.  

Men vem är man då i relation till bara sig själv. Och hur sann är den bilden? Är det bara den bilden man vill ha av sig själv? Väljer man sitt umgänge och sin tillvaro medvetet för att stödja den bilden man vill ha av sig själv?  Skulle kanske snyggot blivit roligare om han hade haft en kompis som var snyggare än han själv? Då kanske han hade varit tvungen att hävda sig på något annat sätt? Är det så att en person alltid existerar i förhållande till beskådaren och vad och vilka som står i relation till han/henne? Men hur ska man i så fall veta vem man är?