Akta kopior
Men sa finns ju vi dodliga som ocksa vill kanna oss lyxiga och for oss finns kopiorna. For precis som att det kryllar av akta varor i Hong KOng sa ar marknaden for kopior enorm. Plastiga diorvaskor och Ralf Lauren trojor dar benen pa hasten fallit bort. Ja ,det ar vad vi far halla till godo med. Nej, riktigt sa ar det inte, for det finns faktiskt akta kopior. Dessa finns for de som tycker de ar for bra for skrapet men anda inte har rad med originalet. Men for att fa tag i dessa varor maste man ringa ett hemligt nummer . Ett nummer som cirkulerar bland Hong Kongs hemmafruar vars man inte tjanar sa mycke pengar att de kan shoppa loss i centrals lyxiga butiker. Pengar finns dock sa att de kan shoppa dar priserna ar betydligt lagre, for shoppa maste man ju. Vad ska de annars gora nar mannen ar pa jobbet, barnen i skolan och helpern skoter hushallet?
Sa dar befinner vi oss i denna lilla hemliga butik, dar vaskorna faktiskt kanns akta. Skinnet ar akta, somarna ar fint sydda och butiksagaren havdar att dessa vaskor ar faktiskt gjorda pa samma fabrik som de i butikerna i central. Sa vi shoppar loss. Ja vaskorna ar ju inte billiga men de ar valdigt mycket billigare an de akta. Kvaliten ar god, och de ar ju fina och sa kan de ju kanske var akta, iaf nastan.
Sa varfor infinner sig en kansla av misslyckande nar man nagra timmar senare plockar upp sina inkop och beskadar dem? Kanske for att de plockas upp ur en vit plastpase av samma typ som dem man far hamtpizza i eller ar det sa enkelt att vetskapen om att de inte ar akta forstor gladjen? Nar jag dagen efter gar langst Hong Kongs gator med min nya vaska over axeln och passerar alla affarskvinnor i sina chaneldrakter, ja da gommer jag vaskan sa gott det gar. For insikten har kommit till mig, akta vara eller ingen vara. Jag far vanta till jag blir rik och blir jag inte rik, nej da far jag handla pa H&M.
Medvetna mönster
Det finns ett tydligt mönster i mitt val av män. Ett mönster som inte är särskilt positivt och som jag är väl medveten om. Jag har en tendens att träffa män som jag redan från början vet att det inte finns nån framtid med. Det är ofta charmiga, strulpellar som man absolut inte kan lita på. Dessa charmörer gillar mig i början därför att jag är kaxig och inte ställer kräv. Men ganska snart utvecklas nån slags hatkärlek och dessa män känner ett starkt behov av att sätta mig på plats. Jag ska inte tro att jag är något. Jag själv som i andra sammanhang har ett otroligt självförtroende tar skit och njuter självdestruktivt av att bli piskad och uppfostrad. Denna lilla "bad girl" behöver disciplineras. Ingen uppmuntran, omtanke och uppvaktning. Inget mys i soffan och pill i håret. Ingen uppskattning och fina ord. För dessa saker flyr jag ifrån för att istället kasta mig i armarna på någon som jag inte vill träffa mer än två gånger för då har han redan börjat berätta för mig hur jag skall förändras.
Så vad är det då för mening med att veta om mönstret när jag ändå inte förändrar det?
Alla dessa val
Val, val, val varför måste man välja? Det är val från morgon till kväll, dygnet runt, 365 dagar om året. En del val är mindre, som ska jag gå och träna fast jag känner mig lite förkyld? Vad ska jag äta till lunch? Det är små val men ack så besvärliga när man inte kan bestämma sig. Så ibland är det de där riktigt jobbiga valen, när det man väljer verkligen har betydelse. Kanske överdriver jag ibland betydelsen av mina val men just då när jag är där i situationen så känns det nästan livsavgörande. Så jag lägger all min energi på att välja rätt. Jag analyserar och problematiserar. Hjärnan går på helvarv. Jag väger fördelar och nackdelar, skriver listor och tjatar öronen av alla nära och kära. Jag växlar från att vara kontrollerad och målmedveten till att krampa i ångestattacker. Jag måste välja rätt, rätt, rätt! Jag laddar, laddar, laddar för att fatta det ultimata beslutet. Så tar jag beslutet! Jag bestämmer mig. Det här är det jag verkligen vill. Men då när beslutet är fattat då existerar inte valet längre. Det altenativ som jag bestämt mig för är inte längre ett altenativ. Erbjudandet har dragits tillbaka. Vilket antiklimax!
Det är inte lätt att ladda om då, att återuppliva alla fördelar med det altenativ som kvarstår, det altenativ som man valde bort, det altenativ som man fick fast man inte ens valde det. Är det bästa i denna situation att skapa ett helt nytt altenativ? Ett nytt ,färskt och inte sönderanalyserat altenativ.
Man ber om råd när man är medveten om sanningen men inte gillar den
Just nu vill jag inte göra någonting, iaf inte någonting ansträngande. Jag vill helst inte ens gå upp ur sängen. Jag vill bara ligga där under mitt varma täcke. Det är då en salstenta, en uppsats, en examensfest , en knöl på halsen och ett stundande halvår i ett asiatiskt land inte passar så bra in i livet. För dessa saker tar tid, tid som jag vill spendera i sängen eller möjligtvis på ett cafe med mina vänner. I morse skulle jag varit hos farbror doktorn för den tidigare nämda knölen. Jag var inte hos farbror doktorn för jag låg och sov. När jag flera timmar senare gick upp, lite ångestfylld ringde jag mamma och sa "Den går nog bort tror du inte den där knölen. Jag behöver nog inte gå till doktorn, eller hur? "
Ärende nr 2 på dagens schema fullföljdes iaf eller nästa.. Att fixa ett arbetsvisa till Thailand. Thailändare ska tydligen vara ett väldigt trevligt folk men då kanske de menar de som bor i Thailand för på Thai Konsulatet i Göteborg där vet de inte ens hur man ler. Och nåt arbetsvisa det fick jag inte. Tydligen så fattades det något papper från skolan jag ska jobba på så det var omöjligt. När jag uppgivet frågade kvinnan i expeditionen vad jag skulle göra svara hon. "Lilla tjejen det är inte mitt problem." Lilla! vem är det som är liten här?! men trots min större kroppshydda så var det bara att lomma därifrån med ett turistvisa i handen. Så vad händer nu? Blir jag förvisad till Bangkok Hilton om jag jobbar utan arbetsvisum? Hanna tror dock att det skulle kunna bli en ganska positiv upplevelse för mig. Jag citerar: Sjunger: Oh lord won't you buy me a mercedes benz... (det gör de i bangkok hilton) Och så får du massor av vänner som Bridget fick, du vet.
Efter det trevliga besöket på Thaikonsulatet åt jag lunch med en annan av mina älskade Hannor. Vi filosoferade och klagade som vanligt på att det aldrig händer något roligt. Hanna brukar alltid va på min sida så jag ber om ett råd: " Du vet det är så mycket nu så jag funderar på att strunta i att ta tentan på lördag. Vad tycker du? " Redan klar över vad hon kommer svara fortsätter jag: "Precis, jag har ju så mycket annat att göra" men Hanna svarar inte det jag trodde; hon säger : "Det är klart du ska göra den, du hinner, du kommer inte vara nöjd med dig själv om du inte gör den" Lite senare tillägger hon: "Man ber om råd när man är medveten om sanningen men inte gillar den"
Och precis så är det ju. Så jag går hem och börjar plugga. Jag bestämmer mig även för att faktiskt gå till doktorn imorgon för precis som Hanna så svara mamma inte så som jag ville. Och jag vet sanningen men den är ju så fruktansvärt tråkig...
Det blir aldrig som man tänkt sig
Vad är rätt?
En annan av mina väninnor har precis som jag varit singel en längre tid. Hon har även hon nyligen träffat en kille. Skillnaden är bara att hon vet att denna kille är ingen som hon kommer spendera sitt liv med. Det glittrar inte i hennes ögon när hon ser honom, men hon gillar honom och tycker det är trevligt att umgås. Hon har ångest för att hon tillbringar tid med någon som hon vet att hon inte har en framtid med. Jag säger att hon ska njuta och ta det som det kommer. För det är enkelt att ge råd när man står utanför.
Jag har inte träffat nån kille, nej jag har inte träffat en kille på flera år. Jag har ångest för att jag inte klarar av att ha ett förhållande. Min mamma säger att jag måste inleda något, jag måste prova, jag kan inte avfärda allt med en gång. Jag säger att jag njuter av livet och tar det som det kommer. Jag ser ingen mening med att umgås med män som jag ändå vet att jag inte kommer bli kär i. En dag så dyker han upp eller så gör han det inte...
Vad är det som avgör? Varför blev väninna 1 kär igen så snabbt? Rätt tillfälle? Eller helt enkelt bara rätt man? Varför kan inte väninna 2 förmå sig att bli kär i sin kille. Han är ju bra och trevlig och hon har varit singel länge. Är han helt enkelt inte rätt man eller är hon inte mogen att inleda något seriöst ? Varför har jag inte lyckats att ha ett enda förhållande på 5 år. Är det 5 år fyllt av fel tillfällen, är jag inte mogen eller har jag helt enkelt inte träffat rätt män?
Så vad är rätt? Att gå från förhållande till förhållande men att vara kär, att ha förhållanden utan att vara kär eller att inte ha några förhållanden alls. Jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning. För tillfället anser jag att min lösning är den absolut tråkigaste och att vara kär låter faktiskt ganska mysigt. Att ha ett slags förhållande utan kärlek låter som ett ganska bra tidsfördriv när det är kallt ute och vardagstristessen blir allt för påtaglig. Men som sagt det finns ingen manual och hade det funnits en så hade vi med säkerhet inte följt den ändå.
Ensam är stark
Varför blev jag inte nåt coolt?
Varför blev jag lärare? Varför blev jag inte nåt coolt istället? Min kompis Carl säger alltid att jag måste presentera mig så att det låter bättre än vad det är. Göra lite reklam så att säga. Han vill att jag ska säga att jag är speciallärare och arbetar med elever i behov av särskilt stöd. För det låter ju iaf lite bättre än att vara vanlig lärare. Men saken är att det är ju lärare jag är. Vilket rimmar dåligt med att jag vill ha lyx och glamour, gå på häftiga fester, tjäna pengar och ha diorväskor i massor. Så varför blir jag lärare? Ingångslönen är värdelös och löneutveckling existerar knappt. Glamour är obefintligt. Bruna korridorer, tråkliga lärarrum. Jag har även vid flertalet tillfällen fått påpekningar om min klädsel av lärarkollegor. "Värst vad du är piffig" "Tillbringar mycket tid framför spegel förstår jag" Detta bevisar att det inte ens finns utrymme för att unna sig personlig glamour i form av smycken, hudkrämer och snygga skor vilket egentligen inte ens faller inom ramen för glamour och lyx.
När till och med barnmorskan med huvudet mellan mina ben uttrycker: Hur kan man vilja bli lärare? Ja då undrar man ju!? Min väninna Anina som förövrigt också är lärare säger att det är bara en fas, att alla känner så här ibland, vad man än pluggar till, speciellt när man precis är klar med sin utbildning. Ja det kanske är sant.
Men när man är så medel som jag är, medelsnygg, medelsmart, medelklass, medellängd, medeltjock ja då vill man ha lite glamour i livet. Är det för mycke begärt? Men så har jag valt ett yrke som även det är medel. Inte dåligt men ändå inget häpnadsväckande. Då är glamouren är väldigt, väldigt långt borta..
Konstigt nog har jag under hela min utbildning varit nöjd och tyckt att jag valt ett grymt jobb. Men det kanske bara är nån slags medeldumhet. Till och med när barnmorskan tyckte att mitt framtida yrke var värre än att titta kvinnor mellan benen så tänkte jag: Du skulle bara veta vad roligt det är. Ja för det är det faktiskt! Det är fantastiskt roligt att undervisa och att bygga relationer med unga människor. Det finns inget mer tillfredställande än att hjälpa någon med svårigheter att utvecklas och börja tro på sig själv. Ingen dag är den andra lik för det händer alltid något nytt. Ungarna slutar liksom aldrig att överraska. Min nigerianska vän sa till mig en gång " It so good with people who pay back to humanity". Jag försöker tänka på det nu när jag tvivlar och känner mig så där fruktansvärt medel. I pay back to humanity ialla fall och visst låter det bra? (Det kanske tom är bättre än ett par Diorväskor, eller inte...) Det kommer bli mitt nya sätt att presentera mig, då gör jag ju iaf bra reklam för mig själv.
Far är rar men mor ror som inåthelvete
Min väninna berätta häromdagen om en farmor som benhårt hävdade att det viktigaste är att ha en man som är rar. Och ja, efter x antal ganska kassa erfarenheter av snygga, roliga, sexiga, mystiska, intelligenta,intellektuella män men som alla saknat egenskapen rar så kan jag nog vara villig att hålla med.
Min far kan man nog ge egenskapen rar och min bror han är nog den raraste jag känner. Problemet är dock att mor styr hela skeppet och det är ett jävla jobb. Det värsta är att brorsans flickvän är påväg att bli lika dan även om hon försöker att kämpa emot. Hon tror att deras förhållande är jämlikt och hon reflekterar över andras ojämlika förhållanden. Hon är tuff den tjejen, så tuff att hon vågar kritisera svärmors förhållande. Och det är inte många som vägar säga emot den kvinnan jag lovar er.
Svärmor säger:
-Johan ska jag stryka din skjorta
Flickvännen säger:
- Johan du stryker väl dina skjortor själv gör du inte?
Svärmor säger:
- Jag stryker Johans skjortor om jag vill när han är hemma och jag är säker på att Johan tar sitt ansvar i ert förhållande även om jag har skämt bort honom.
Flickvännen svarar:
Så som din man tar sitt ansvar i ert förhållande?
Vad svarar min stackars mor på detta. Hon är ju bara villig att hålla med om att hennes man, min far är rar men inte stryker han sina skjortor själv inte. Det tråkiga med denna historia är egentligen inte mor och fars förhållande. Det har jag på något sätt redan gett upp. Jag är nöjd med att mor är nöjd för att far är rar och jag hoppas väl fortfarande att far skall börja ro iaf lite mer än han gör nu. Men även om min brorsas flickvän är tuff och ser mönster i andras förhållanden så ser hon kanske inte dem sitt eget. Vem är det som hjälper brorsan att packa när han ska resa bort? Vem är det som planerar deras gemensamma semester? Jo det är hon, flickvännen som ror. Men hon är ju glad för han är ju rar!
Min väninna skriver listor på vad som ska göras i hushållet och så får hon och hennes pojkvän signera när de gjort något som står på listan. Detta bara för att de ska se till att de gör lika mycket hemma. Jag är just nu bara en åskådare av andras förhållanden. Jag studerar och kritiserar och tycker att jag vet hur det ska va. Inte ska väl jag behöva skriva listor för att min kille ska ta sitt ansvar? Men det är väl så den ständiga singeln kan uttala sig. Hon som brer smörgåsar åt lillebror och häller upp whisky i fars glas. Jo visst fan ror även jag, till och med utan pojkvän.
