missKM

Det slutar liksom aldrig att förvåna. Idag var Ministry of Education på besök i skolan. Ja, för skolan som jag arbetat på i 5 månader har precis fått sin skollicens. Så hur kan en skola utan licens ha 407 elever och personal anställd och dessutom utländsk personal? Det kan den inte, så därför har de 15 utländska lärarna på skolan inget arbetstillstånd och därmed existerar vi inte utom på stora affischer utan för skolan, i reklam på lokalradiokanalen och såklart i den dagliga undervisningen på skolan. Mycket märkligt! Så idag kom de högt uppsatta människorna från Ministry of  Education. Nervositeten låg som en tjock dimma i skolan och den utländska delen av lärarkåren var tvungen att gömma sig inne på sitt lärarrum med strikta uppmaningar om att stanna där inne tills nya anvisningar gavs. Utanför passerade kostymnissar som genom stora glasfönster klart och tydligt såg denna olagliga grupp av västerlänningar och filipiner. Men som sagt vi fick inte undervisa och inte lämna rummet. För vi jobbar ju inte på skolan, vi bara sitter i lärarrummet för syns skull.

När skolan nu äntligen fått sin licens så är processen i full gång för att ordna fram dessa arbetstillstånd, så att vi inte behöver gömma oss längre. Men det är en lång väg att gå och nya regler och ändringar dyker upp varje dag. Ena dagen måste vi göra ett engelsktest därför att vi inte är "native speakers" nästa dag kan någon professor kanske mutas så vi inte behöver. Efter flera månaders önskan om att få ett arbetsvisum och därmed ett arbetstillstånd vill jag nu inte ens ha nåt. Det kommer kosta mig massa pengar i form av avgifter, jag måste börja betala skatt vilket innebär att jag kommer tjäna mindre och jag ska ju faktiskt åka hem snart. Det kommer ju knappt hinna gå igenom innan jag ska åka hem. I nuläget vet jag dock ingenting om vad som händer. Det enda som är klart är att jag ska åka till Singapore nästa vecka för att ansöka om ett nytt visum. Om det blir ett turist igen eller om skolan hunnit fixa fram alla papper till ett non B återstår att se. Jag är glad vilket som eftersom jag får fyra dagars ledigt och nästan en vecka i civilisationen och inte vilken civilisation som helst utan underbara Singapore. Som grädden på moset har en viss charmig britt lovat att skämma bort mig ordentligt.

Jag är medveten om att jag inte är det bästa av simmare. Jag var en av de sista i klass 2 pa Mariebergsskolan som fick gå kvar i simskolan av den enkla anledning att jag var sa himla kass. Men jag blev ju tillslut godkänd så jag trodde i min enfald att jag i alla fall kunde hålla mig flytande på djupt vatten. Likaså hade jag bilden av jag gillar att dyka och snorkla eftersom jag för mer än 7 år sen gjorde ett provdyk på en segelstrapats i Whitsunday och då var det ju fantastiskt. Trots denna vad jag kommer ihåg otroliga upplevelse så har jag hållit mig borta från vattenaktiviteter sedan dess. Ändå var jag ju tillsammans med en dykinstruktör i tre år men det blev liksom inte tillfälle. Eller det var väl det jag hade som ursäkt kanske.

På min romantiska långhelg i Malaysia drabbades jag dock av insikten att jag nog kanske inte gillar vattenaktiviteter särskilt mycket. Kan bero på min knapphändiga simförmåga. Kan bero på att jag fortfarande är rädd för Hajen. Trodde att min hajskräck gått över, eller min skräck för alla vattendjur kanske man kan säga. Vågande ju knappt bada i Lisjön i Värmland för att jag var rädd för att gammelgäddan skulle bita mig i tårna.

Mitt ressällskap älskar vatten och pratade från dag ett om att vi skulle åka ut på en dyk eller snorkeltur. Jag berättade stolt om hur mycket jag tyckte om att dyka i Australien men som sagt jag har ju inget dykcert så det blev ju svårt. Han sa glatt att det gör inget för vi kan åka på en snorklingsutflykt istället. Jag började genast prata om hur jobbigt och tråkigt jag tycker det är att åka på sådana där utflykter med massa folk. Jag är inte direkt gruppresetypen. Men du gillar att snorkla, va? sa han. Jo då det gör jag sa jag och började fundera på om jag någonsin har snorklat. Han berättade sedan en historia om när han snorklat med sin kompis och hans tjej och det visade sig att hon knappt kunde simma. Men oj sa jag och skrattade.

Så sista dagen överraskar min mycket charmerade och så välvilligt inställda man med att ha hyrt en egen båt med chaufför. Det är ju inget man kan säga nej tills så jag log och följde med. Och det var fantastiskt så länge båten var igång. Men när motorn stannade vid Turtle Bay, där vi skulle kunna se sköldpaddor i det fria, då var det inte kul längre. Jag försökte sätta på mig den plastiga snorklingsmasken men den envisades med att fastna i håret hela tiden. Så jag valde att simma runt lite kring båten istället. Men när jag efter en stund fick en kallsup och kände att jag faktiskt fick anstränga mig för att hålla mig flytande samt började tänka på alla fiskar och sånt som fanns där nere då var det dags att gå upp. Bara tanken på att det faktiskt kunde finnas en sköldpadda där fick mig nästan att få panik. Mitt sällskap tittade förundrat på mig och frågade varför jag inte satte på mig masken och tittade på allt fint. Im not really into fish var mitt lama svar och jag la mig istället på båten, tog en cigg och läste min bok.

Han snorklade vidare och jag fick se sköldpaddor ändå och tack och lov var jag inte i vattnet. Snorkling diskuterades inte vidare under resan men vi var båda pinsamt medvetna om att jag är just en sådan tjej som inte kan simma. Skillnaden är bara att jag låtsas som jag kan.

Idag sa en av mina ungar att jag hade musklerna  hangande under armen. Och jag kan ju inte direkt saga att hon har fel. Nu ar jag ledsen. Bantning nasta assa traning forstas

Livet tar ibland de mest konstiga vägar och just nu är jag ute på en stig som jag verkar alldeles för bra för att vara sann. Den dök upp helt oannonserad som från ingenstans och nu tycks alla skyltar peka i samma riktning. Följ stigen, en stig som går helt spikrakt utan några som helst konstigheter, allt bara flyter på och är helt fantastiskt. Allt är så bra, så roligt, så utöver det vanliga. Det är så helt utan hinder och problem så att jag nästan börjar fundera på om det verkligen är så bra som det ser ut. Motsägelsefullt nog känns ändå all denna perfektion så naturligt, som att det är precis så här det ska va. Som att jag hela tiden varit förberedd på att gå denna stig och nu är den här. Det är så här jag ska leva.

Långhelgen tillbringades helt fullt ut på denna stig och denna gång ledde stigen till en Malaysisk ö med underbart vatten, vita stränder och massor av paraply drinkar.

Karolina = mycket nöjd.

Min tankeverksamhet ägnar onormalt mycket tid åt kläder och shopping. Jag kan inte sluta tänka på allt jag vill HA, HA, HA..... Jag köper modemagasin och är helt uppslukad av dess innehåll. Jag sitter med näsan tryckt mot de glansiga pappersarken och studerar engagerat Frida Gianninis "style secrets" och Anna Friels skönhetsråd. Inte ens innehavet av den mest fantastiska kjol stillar mitt begär. Jag vill ha MER. Jag fantiserar om Gucci klänningar, Jimmy Choo väskor och Stella McCartney solglasögon. Äkta varor, inte Thailändsk skräp. Höga klackar, nya jeans, coola örhängen, en snygg blå och vit Blazer, ja en sån som Serena Rees hade i den där tidningen jag läste häromdagen. Och jag skulle ju verkligen behöva en klänning för det där Formula 1 eventet som jag kanske ska på i september. Det är ju viktigt att jag ser bra ut då. En grön klänning med lite större ärm, tajt över bysten, ett skräp högt i midjan och klockad kjol. Inte festklänning men ändå men ända lite finare. Ja, den där där DKNY jag såg, den skulle ju funka. Och så ett par riktigt stjyssta pumps till det. Så går mina tankar, ofta, ja så fort jag får chansen.

Min ytlighet har inga gränser. Jo tyvärr har den det! Den enda som egentligen begränsar min materialism är pengar. Jag är lärare i Thailand, vad tror jag?! Jag har i själva verket inte ens råd att köpa modemagasin. Ytlighet usch och fy och fåfänga uh så banalt. Men jag erkänner, sån är jag. Emellertid en mycket tragisk variant, som i realiteten inte har inte råd att vara fåfäng men som ändå drömmer vidare i ytlighetens konsumtionsinriktade värld.

Min kara Gucci kopia klarade inte ens att vara handbagage pa en en timmes flight till Bangkok. Val pa hotellet i Bangkok insag jag att  den brustit i axelremmen Men vad trodde jag egentligen? Jo, jag trodde iaf att den skulle halla de narmaste tva helgerna. Men inte! detta var absolut sista gangen, verkligen!

-Teacher Karolina, why do you have fur on your arms?

  Vad svarar man? Jag bara skrattade och sa att jag vet inte, jag ar nog fodd san, ja med mycke harvaxt alltsa.

Hon svarade da helt spontant  och med ett leende pa lapparna.

- I think it's disgusting

I dag gav hon mig ytterligare en komplimang.

-My brother thinks you look like our grandma.
 Jag svarade:
 - oh and how old is she? 
- 71 

Män är som bussar först kommer ingen och sen kommer alla på en gång. Rebecca hävdar att det är busstrejk i hennes område och jag trodde nog att busslinjen inte gick via mitt kvarter. Men sen vet jag inte vad som hände. Helt plötsligt börjar bussarna köra helt hysteriskt och vissa med gasen i botten. Med så stort utbud av bussar vet man ju inte riktigt vilken man ska hoppa på. Förvirringen har varit stor, speciellt eftersom jag åkt lite med dem alla men med mer eller mindre engagemang och entusiasm.

Förut har inte en enda buss velat stanna pa min hallplats ( iaf inte bussar som varit varda att aka med) och nu är det två avdankade skotska bussar, en vacker australiensisk och en charmig britt som försöker få parkeringsplats.

Den första skotten har aldrig varit nån VIP buss men råkade köra förbi i rätt tillfälle för några månader sedan. Han verkar dock bestämt sig för att få tillbaka mig som passagerare. Sedan har vi ju denna andra skotska buss som aldrig någonsin kört enligt tidtabell och därför hållit mitt intresse vid liv i flera år. Men opålitlighet tappar charmen det också även om bussen i fråga har varit med om en ordentlig krock och nu värderar lojalitet betydligt mer, så var det dock för sent. Passageraren har gått.

Så har denna vackra  Australiensiska de lux buss vars skönhet helt förblindar åter igen kört in på min gårdsplan. Men mycket yta och väldigt lite innehåll håller inte i längden. Med stor ansträngning kliver jag av den bussen för att istället välja den nya Engelska special bussen som har alla de nyaste finesserna men också de där gamla och betrodda kvalitéerna. Han kör specialrutter bara för mig och potential finns för att resvägen bara har börjat..