missKM

Pa min border run till Kambodja traffade jag en mycket intressant man, vars liv fick mig att fundera kring hur lite jag och de flesta jag kanner lever i nuet.  Vi langtar till helgen redan pa mandagen och raknar ner dagarna. Vi planerar semesterresor och fester flera manader, ja ibland ar i forvag. Vi sparar pengar till huskop som sker decennnier senare och ibland inte alls. Vi pensionssparar och bara sparar helt allmant for att sakra var framtid. Ja, just det, var framtid. Vad hande med har och nu; idag, denna kvall, denna timme, denna minut?!
Steve lever tvartom fran de flesta jag kanner. Han lever i nuet. Han bor i Thailand storsta delen av aret  i en Bungalow pa stranden. Han tillbringar nastan all sin tid i en longtail och fiskar. Efter sin fisketur beger han sig till en av massagetanterna pa stranden. Hon tillagar hans fangst over oppen eld och sedan ater de tillsammans hon, Steve och hennes 25 ar yngre alskare. Nar hans pengar ar slut, vilket ofta tar manga manader eftersom livet som fiskare inte ar sa kostsamt, beger han sig tillbaka till sin lilla by pa gransen mellan Wales och England. Dar lever han samma lugna liv men med skillnade att han arbetar svart som hantverkare. Detta for att tjana nya pengar till resan tillbaka. Sa lever han sitt liv, har och nu. Hans framtid ar max en vecka framat. Steve har inga sparpengar, ingen pension, (eftersom han jobbar svart) ingen utbildning, inget hus. Han lever utan skyddsnat. "Min sakerhet ar mina vanner och min familj, de finns alltid kvar, det gor inte pengar" Precis sa sa han.

Dagen innan jag fick aran att traffa Steve diskuterade jag och Carl ekonomi och darmed livsval. Carl har samlat pa sig en buffert for oforutsedda utgifter men aven som han sager "for att kunna unna sig saker som att boka en resa till Thailand med bara nan veckas varsel"  Carl ar ansvarsfull och forberedd och darmed ocksa sjalvstandig. Han forlitar sig inte pa nan annan om det kniper utan kan forsorja sig sjalv. Och visst, jag beundrar det. For har ar jag 27 ar gammal, snart 28 faktiskt och ar fortfarande i manga lagen ekonomiskt beroende av mor och far (jag ar beroende pa manga andra satt oxa av dem, inte klippt navelstrangen, men det ar ju en annan fraga). Mina livsval har gjort att jag inte sitter med nagra stora sparsummor eller nan investering i ett hus eller forall del i en man. Jag har rest, pluggat utomlands, rest igen och spenderat. Och nu ar jag pa ett nytt aventyr som inte innebar nan tillokning i kassan, forhoppningsvis inte heller nagon avsevard forlust for varken mig eller mina foraldrar. Mina val har styrt mig langt fran pensionssparandets trygga famn.

Nagon som styr direkt mot en tryggad framtid ar daremot en kille som bloggar pa natet. Denna man har bestamt sig for att bli miljonar innan 30 och ar nu 27 ar gammal (lika gammal som mig, kanske skulle forsoka tavla med honom, MOhaha). Detta skall han gora genom att leva pa existensminimum och mindre an det om mojligt. Hans middagar far inte kosta mer an 4 kr el var det 3kr och han gar aldrig ut eller unnar sig nagot som inte ar absolut nodvandigt. Sa kommer hans liv se ut fram till 30 och antagligen langre an det for hans plan ar namligen att bli ekonomiskt oberoende innan 40.

Motpolerna mots i denna totalt (enligt mig) fullstandiga idiot och Steve. Jag kan inte for nat i varlden framkalla nan slags onskan om att bli sadan, men jag kan dock hoppas att jag en dag kan bli lite mer som Carl. Jag angrar inget och vill inte byta ut mitt liv till nat annat men en dag ska jag ocksa bli helt sjalvstandig och trygga min framtid. Samtidigt sa avundas jag Steves mod som kan hoppa utan fallskarm och bara LEVA , precis sa som han vill leva sitt liv just nu. Precis just nu, utan nan tanke pa vad som kan handa sen, for du kan faktiskt do nar som helst varesig du blev nertrampad av en elefant i Thailand eller halkar i badkaret hemma i Sverige.

Ah vad skont att vara hemma! Koh Chang i all sin ara och visst en jatte vacker strand absolut. Men det finns det ju typ overallt i sodra Thailand. Och jag vet inte om jag tycker det ar jattekul att ata middag med svenska 60 plusare varje kvall. Ja, Sverige fanns det en hel del av i Koh Chang, inte bara svenska turister utan aven svenska restauranger, skyltar. Ja, aven tailors kunde fraser pa svenska. Ar Koh Chang Thailands nya Hoa Hin kanske?  Karolina kanner kanske att hon behover lite mer party an middagar med pensjisar, speciellt nar hennes semesterdagar ar lattraknade. Men det kan vara skont att ta det lungt oxa. Jag och Carl hade nan slags latsas karlekssemester utan de basta bitarna (Hur tragiskt lat inte det?)  Och jag blev brun for forsta gangen sen jag kom till Thailand. Alltid nat, alltid nat..
Sa efter en lugn och skon semester var det dags att aka hem. 20 timmars resa hem inkluderat taxi, farja, taxi, buss, skytrain, taxi, buss och taxi igen ar ju inget man ser fram emot. Denna gang var resan varre an vanligt. Jag fick namligen magsjuka dagen for avresa. Total panikangest i 20 timmar " Snalla lat mig inte skita pa mig"  upprepades ett antal ganger i mitt huvud under resans gang. Forsta bussresan pa 6 timmar var i en buss fullsmockad med folk. Manniskor stod tom i gangen och det fanns ingen toalett.  Ja, har jag klarat att manipulera min kropp sa till det yttersta sa ska jag val klara vad som helst.  Nu ar jag iaf hemma. Har tillbringat mer an ett dygn i mitt rum och kurerat mig och Rebecca har varit sa gullig. Har precis tagit mig ut i verkligheten igen och kanske mojligtvis kan fa i mig lite mat. Men for att se det fran den positiva sidan eller som min kara mor skulle ha sagt:
"Nu blir du iaf lite smalare och det ar ju alltid positivt".

En efterlangtad semester ar antligen har. Lite kortare an vantat men anda semester. Vagen hit var dock lang. Ibland undrar man om inte det basta ar att stanna pa samma stalle i Thailand. Det ar lugnast sa men vi har ju ingen strand hos oss i Chiang Mai sa det ar bara att ge sig av soder ut.  Jag och Becca tog nattbussen till Bangkok for att mota Carl (som ar har pa semester) pa Morchit busstation i Bangkok tidigt pa tisdag morgon. Men Carl hade inte raknat med Bangkoks traffik sa han dok upp nagra timmar senare an vantat vilket gjorde att vi missade bussen till Trat. Men ingen skada skedd trodde vi for nasta buss gar ju om tre timmar, sa dar satt vi pa fantastiskt mysiga Morchit i tre timmar. Jag hade da varit dar i sex timmar. 5 min innan avgang dyker kvinnan som salde biljetterna upp och lamnar tillbaka pengarna. Jag forstod inte ett ord av vad hon sa (mer an att hon fraga om Carl var min pojkvan) men vart ode var uppenbart. Bussen var installd.  Ok sa vad gor vi nu? Nasta buss gar om tre timmar igen och da missar vi farjan over till Koh Chang. Vi bestamde oss for att aka skytrain 25 min till en annan busstation for att testa var lycka dar.  Dar far vi beskedet om att vi inte kommer hinna till farjan om vi tar nasta buss som gar. Tragiken var pa hogsta niva nar en kvinna dyker upp som fran ingenstans och sager att vi kan hinna med bussen som gar NU!! Vi springer med all var packning efter bussen och hinner med. tack!!! tack!!! Antligen en lugn bussresa. Trodde vi ja. 5 timmar i en galet varm buss med Thailansk buskishumor pa hogsta volym. Det var den storsta tortyr man kan tanka sig. Vem orkar lyssna pa folk som skriker, ramlar och skrattar at folk som tappar huvudet, sitter pa toa och gor alla mojliga ackliga saker? Det enda som raddade mig var att jag fatt ett stort paskagg av Camilla (Tack, gulliga, gulliga du) som jag mumsade i mig som den godisgris jag ar. Inget gar upp mot svensktgodis.
Tiden gar och vi borjar inse att vi kanske inte kommer hinna anda. Paniken i Carls ogon gar inte att missa. Ska vi inte komma ut till denna enligt Carl sa fantastiska o. ja, sa fantastiskt att Carl faktiskt inte vill aka nan annanstans i hela Thailand. For han vet allt om denna o. Man kan saga att han ar som en levande turistguide.

Som tur ar blir vi avslappta nagra mil innan trat, satt i en taxi som kor oss i raserfart till farjterminalen och vi hinner , aven om Carl hade dodsangest hela vagen.  Nar vi val sitter pa farjan sager Carl med nojd rost: "So we made it" Jag mar ganska daligt i detta lage, kan vara att jag atit ett kilo godis och sedan akt karusell i form av en biltur sa jag svarar som mitt positiva jag:  Var inte sa saker pa det,  vi ar inte dar an.  I land tar vi en taxi till hotellet som Carl sa duktigt bokat pa internet men val dar sager de med ett stort leende pa lapparna att vart rum har i stort sett exploderat. Lyckligtvis blir vi transporterade i en fin minibuss a la limomodell med vita skinnsaten till ett nytt hotell.
Sa slutet gott allting gott, tom en extra hotellnatt for besvaret. Karolina ligger nu pa en strand och jaser och njuter av att antligen fa ta det lugnt, tills imorgon da jag ska pa en border run till Kambodja. Vilket sakert blir ett aventyr, da en Thailansk gubbe ska kora mig dit och hem. Sen ar det lordag och da maste jag val hyra moppe for det har Carl bestamt. vi ska ut pa aventyr. Men jag vill inte ha mer aventyr, bara lugn och ro.

Sarasas visar upp sina faranglarare. Ibland racker det tom att sitta pa en stol. Huvudsaken ar att man syns tillsammans med Sarasas loggan.


\

Varkande fotter, forlorad heder och vardighet och 2000 baht rikare. Rebecca och jag har tillbringat tva dagar i Chiang Mais storsta shopping center. Vi har delat ut flyers och ballongblommor, lekt med barn, forsokt svara pa fragor,  hela tiden med ett stort leende pa lapparna. Ni skulle bara veta vad jobbigt det ar att vara en levande reklampelare. Vi har varit omgivna av Mr Rabbit och Mr Bear eller var det Mr Lion och tvingats skratta at farangpappors daliga skamt.  Precis som Mr Rabbit och Mr Bear sa ar vi en attraktion som skolan lockar med for att fa fler elever (och det kan ju behovas eftersom det fortillfallet bara ar en elev anmald till min arskurs 6). Det ar en helt sjuk situation att vara en sevardhet. Thaipersonalen pekar pa oss med ett nojt leende nar de talar med foraldrar och foraldrar forsoker tvinga fram deras ofta livradda barn till oss for att halsa.

Nar brudparet fran forra veckans brollop dok upp och alvarligt funderade pa att placera deras dotter pa var skola fick jag nastan panik. Med tanke pa hur lite engelska som de flesta av skolans elever kan och vad sma utvecklings mojligheterna faktiskt ar sa vill jag ju verkligen inte rekommendera skolan till familjer dar en av foraldrarna ar native. Men det kan man ju inte saga till dem nar man star dar uppstalld som en leende panelhona och promotar skola man faktiskt arbetar pa. Jag loste problemet genom att texta brudgummens bror (min dejt fran forra helgen)  och be honom att lite diskret upplysa sin bror om att en internationellskola nog skulle vara ett batttre altenativ. Han  lovade att ordna detta och som det ser ut nu sa skulle han nog kunna ordna det mesta at mig med tanke pa att han nu planerar att komma tillbaka fran australien for att halsa pa mig. Jo, det ar ju kul men annu roligare hade det varit om vackra Nick kunde pa tummen ur och komma hit.

Ar det inte fantastiskt men vi roar oss och det ar huvudsaken.

Dagarna pa jobbet  ar fortillfallet inte direkt spackade med aktiviteter och intervjuerna kanns ibland aningen meningslosa. Citat fran en av dagens intervjuer:

Karolina: Hello! how are you?
12 arig pojke:  Monday ( jo han kunde ju fatt nagon slags credit om han iaf sagt ratt dag men inte)
Karolina:  ok....so my name is karolina whats your name?
pojken: Kalolina
Karolina. well....so how old are you?
Pojken: im fine thank you

Trots denna totala katastrof blev poken anda antagen till skolan for hans pappa hade redan betalt terminsavgiften. Sa sa meningsfullt ar mitt jobb och for att slippa tanka pa detta och fordriva tiden sa fantiserar jag om den stundande semestern. Det ar ju inte manga dagar som det galler men de ska jag ta vara pa. Idag kom dock chockbeskedet att vi ska jobba hela helgen, sa dar forsvann ytterligare tva dagar av min efterlangtade semester. Ingen har sagt nagot innan men tydligen sa ska vi sta i Chiang Mais storsta shoppingcenter och dela ut flyers, looking farang och beautiful saklart. Sakert inte en allt for anstrangande uppgift men vad hander med min semester?!! Men detta ar ju Thailand och har vet man aldrig sakert. Dagen slutade inte med detta utan vi fick snart aven reda pa att vi inte alls kunde flytta till vart nya hus for vart boende pa guesthouset var redan betalat for denna manad. Sa nu bor vi kvar med hela skolans personal som grannar och med tva dars kortare semester. Livet leker
Tur att det finns snygga skottar och vin att trosta sig med!