missKM

I lördags var det Parents´ Day på skolan. Detta innebar tal av skolans rektor och director, rundvisning på skolan, en massa jippon för barnen och demonstrationslektioner av de utländska lärarna. Vi skulle alltså hålla en lektion med våra elever med deras föräldrar som publik. Det blev såklart väldigt naturligt. Eleverna var jättenervösa och uppgifter som brukar leda till skratt och stoj blev istället helt platta med elever som satt stela i ryggen och knappt vågade säga ett ord. Så demonstrationen av hur en vanlig lektion brukar se ut var inte direkt verklighetstrogen. Men hur skulle den kunna bli det med 30 föräldrar sittande längst ner i klassrummet?

Ja, man kan ju inte annat än att skratta. Jag gjorde dock mitt bästa och efter skolans riktlinjer så försökte jag vara så snygg och västerländsk (det sistnämnda är ju inte direkt särskilt svårt, ingen skulle ju kunna förväxla mig med en asiat) som möjligt för det är ju ändå det som räknas.

Rebeccas födelsedag firades (finansierat av hennes fantastiska föräldrar) med en timmes kroppsskrubb och 1 ½ timmes massage på ett flådigt spa. Därefter serverade vi förfriskningar och underbara mintchoklad bakelser i en trevlig liten lounge. Kan hon inte fylla 30 fler gånger!!!

Det är få förunnat att ha en riktigt god vän. Någon som står vid ens sida i svåra stunder men även kan glädjas åt ens framgång.

Jag har just en sådan vän; en vän som står mig så nära att hon faktiskt inte kan vara något annat än min syster. Jag total ignorerar den biologiska aspekten att man måste ha någon gemensam förälder för att kalla sig systrar. Jag har ändå alltid förespråkat det psykologiska- och sociala perspektivet. Och Rebecca känns som en syster rakt igenom och då finns det ju ingen annan möjlighet än att hon faktiskt är det. Jag beundrar min syster i mångt och mycket med speciellt för att hon är så modig. Mycket modigare än de flesta människor jag känner.

Min syster har modet att vara snäll. Något som tragiskt nog är sällsynt hos människor idag. Hon bryr sig om människor och vågar vara en god medmänniska. Hon lägger ner tid och energi på att vara vänlig och försöker alltid finnas tills hands och hjälpa till där det behövs. Hon har modet att vara snäll.

Min syster har modet att vara ynklig och låter sig själv känna. Hon vågar vara den hon är och skyler inga känslor med en hård attityd. Hon är lika mjuk som hon framstår utan att på något sätt vara mesig. Hon har modet att låta sig själv känna.

Min syster har modet att vara generös, generös materiellt absolut. Hon skulle ge bort det sista hon ägde (och hela sin reskassa för hennes systers kjolbegär). Men framför allt är hon generös med komplimanger och uppmuntran.  Hon har modet att vara generös med kärlek och uppskattning.

Min syster har samtidigt modet att vara självironisk och dräpande cynisk. Hon vågar driva med sig själv och skratta åt sina misstag och tillkortakommanden. Hon har modet att bjuda på sig själv och underhålla på sin egen bekostnad. 

Min syster har modet att tro på kärleken trots att det onekligen gått henne emot. Hon vågar hoppas och tro på att livet faktiskt kommer att ge henne det hon vill ha. Hon är en obotlig romantiker med en oerhörd tilltro till att den sanna kärleken kommer att infinna sig. För hon har modet att tro på kärleken.

Det jag vill ge min syster på hennes 30 års dag är modet att se allt det goda i sig själv. Jag vill ge henne modet att se denna charmiga, kvicktänkta och roliga kvinna med det vackraste leende man kan tänka sig. Ett leende som utstrålar värme och otrolig skönhet. Jag vill att hon ska se denna så intelligenta och levande människa. Jag vill ge henne modet att se att Rara Re är mer än bara rar hon är fucking amazing!

Tusen (hade bara råd med en ask, men när jag blir rik då du...) chokladdoppade makadamia nötter till världens bästa syster på hennes födelsedag!

                                                Lillasyster

Efter regn kommer solsken, men då måste det ju även vara så att efter solsken kommer regn. Och jag hade en massa solsken förra helgen så det är väl inte undra på att regnet nu vräker ner och jag har legat däckad i feber hela veckan med ansiktet fullt i herpes. För det ska ju vara rättvist fördelat eller hur? Och med tanke på vilket grym helg jag hade så kanske jag tom förtjänar lite herpes, även om det är nog ungefär det västa jag kan tänka mig. Så där ser ni nivån på helgen om jag tom kan stå ut med herpes för att jämna ut lite.

Helgen alltså: Jag och en charmig man som vet precis hur man uppvaktar en kvinna (vilket är oerhört ovanligt nuförtiden, eller vad säger ni tjejer?) på ett fint hotell men privat pool, champagne, underbart väder och massa vin. Kan det bli bättre?

Varje vecka är det nya morgontal på skolan. Vi utländska lärare alternerar att läsa talen som går ut i högtalarsystemet på skolan. I slutet av veckan får eleverna ett "litet prov" på veckans tal. Ofta är talen moraliska uppmaningar men ibland överraskar ledningen med att ge oss tal som Vad beror en jordbävning på? De flesta talen är bara en massa ordbajs och innebörden av dem är totalt oförståeligt för såväl oss utländska lärare som eleverna. Vad den Thailändska delen av lärarstyrkan tycker förblir oklart men det vet man aldrig i någon fråga.

Denna veckas tal var dock en chock. Det är ingen nyhet att Thailand strävar mot ett elitsamhälle men att i stort sett propagera nazism var lite väl magstarkt.

Self- education

Winners enjoy learning about different things. The continuously develop their capabilities so that they have the skills, knowledge and ability for every new opportunity.

Losers do not like to improve themselves. They are immersed in the same old lifestyle, and burry themselves in old habits.

Are you a winner or a loser?

Det här är vad de Thailändska medelklassbarnen blir matade med redan från tidig ålder. Bara att använda termer som winner och loser är så politiskt inkorrekt att det är skrämmande, likaså moraliskt avskyvärt. Stackars Rebecca var tvungen att läsa detta varje morgon en hel vecka. Jag mådde psykiskt illa hela veckan bara av att lyssna det. Är detta den allmänna thailändska synen på människor? Och den synen kommer att prägla dessa barns uppväxt och antagligen också hela deras fortsatta liv. För ingen ifrågasätter. Kritiskt tänkande existerar inte i Thailand och det som verkligen cementerar denna människosyn är att detta morgontal som så många andra av våra morgontal är ett utdrag ur kungens tal till folket. Och kungens ord är folkets lag även om det råkar vara urbota dumt (Med detta uttalande skulle jag kunna bli landsförvisad på livstid). Jag vill gråta!

Dubbelmoralen med hela detta synsätt blev dock häromdagen väldigt tydlig när jag berättade för min koordinator att en tredjedel av min klass 4 inte klarar av den simplaste engelska. Hon svarar då:  I don't know if you're aware of the school's  policy but everybody pass.

När jag senare samma dag hittar min klass 6 elevs underkända prov upprättat till alla rätt på mitt skrivbord känns min uppgift på skolan ganska meningslös. Vad är poängen att ha prov om det inte visar vilken kunskapsnivå eleven ligger på? Eller det visar vilken kunskapsnivå eleven ligger på men det ignoreras till fördel för "skolans policy". Glöm stödundervisning och extra hjälp vi löser problemet genom att berätta provsvaren för eleverna istället.

De som behöver hjälp och vill develop their capabilities har i detta system ingen möjlighet att göra det eftersom deras prov bara rättas upp och alla låtsas som om de har skills och knowledge. Men det har de ju inte; så hur ska de då kunna möta every new opportunity?

Möjligheterna till utveckling stryps fullständigt och kunskapsnivån hos eleverna stagnerar. Systemet skapar ofrivilliga "losers" istället för att generera "winners". Är det inte sorgligt, så säg?

Vissa människor måste bara alltid ha rätt och veta bäst. Min kollega Clive är trevlig på många sätt men han är även mycket irriterande på ännu fler sätt. Clive vet allting om allt och vet han inte allt så är han helt ointresserad av att veta mer. Jag och Rebecca har en teori om att egentligen är en förklädd pikey som har mindervärdeskomplex och därför måste hävda sig. Han har lämnat gympabyxorna och Lonsdale tröjan hemma i England och bytt om till skjorta och slips, men oss lurar han inte.

I lärarrummet diskuteras alla möjliga intresseområden i ledning av Ricks ständiga frågor om allt och inget. Häromdagen fick vi alla frågan; Vilken film skulle ni ta med till en öde ö?

Clive svarade självsäkert Pulp Fiction -Amazing film that is.  Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att påpeka hur stereotypiskt det svaret är. Det är ett säkert svar för ingen kan argumentera om Pulp Fiction excellens. Men fatta vad tråkigt och vanligt. En mycket förorättad Clive förstärker då stereotypin genom att säga: Taxi driver then;  thats also a great film. Jag bara skrattade och tänkte i mitt stilla sinne att snart säger han Clock Work Orange också. Tänk att vilja vara så rätt att man istället blir trist och ointressant.

Clive är förutom film mycket intresserad av musik men då endast Brittisk musik. Clive kan faktiskt knappt nämna någon artist eller något band som inte är från Storbritannien. Clive vill absolut inte lyssna på svensk musik, nej han vill inte ens höra hur musik producerad i ett annat land låter. Clive hånar min dåliga musiksmak när jag vill lyssna på Mel C´ s Northern Star. Hon är ju Brittisk säger jag. Jag lyssnar inte på Spice Girls säger han. Nu är ju inte detta Spice Girls men jag låter honom skaka i huvudet och sucka över hur jag saknar intellektuell kompetens inom musik. För jag är riktigt nöjd över att jag faktiskt har min egen smak och att jag vågar gilla vad jag vill. Jag älskar den där gamla skivan med Mel C och det kommer jag fortsätta göra vad än upplysta pikeys som Clive säger. Men Clive är väl tvungen att gilla det som är rätt, allt för att dölja sitt "pikey" ursprung, synd bara att det är försöken att vara rätt som avslöjar honom.

Uppföljningen av måndagens "Respect day" kom idag och då insåg jag innebörden av tillställningen, vilket iofs inte gjorde det lättare att hantera. Idag var nämligen Teachers´ Respect Day. De respektive stadierna (KG 1-3, G 1-3 och G 4-6) hade samlats var och en för sig för att visa vördnad och respekt för sina lärare. Några av de äldsta elever höll tal och sedan sjöng alla elever för oss lärare som satt uppradade på stolar framför eleverna. När detta var avslutat kom eleverna fram till oss med blommor och gick därefter ner på knä och la deras huvuden vid våra fötter. Denna ceremoni pågick en ganska lång stund eftersom alla elever skulle lämna sina blommor. Jag var allmänt förvirrad hela tiden och eftersom det mesta som sades var på Thai så blev jag inte klarare över vad som försiggick. Jag var heller inte helt bekväm med att ha mina elever liggande vid fötterna och i stort sett be till mig. Det blev inte bättre av att jag fem minuter innan tillställningen började fick reda på att jag skulle läsa ett tal om lärarens roll. Men som vanligt var det bara att anpassa sig. Högtidligheterna avslutades med att alla närvarande vände sig mot en stor tavla av kungen och sjöng "kungsången". Då var jag helt slut båda av den tryckande värmen i lokalen och av ansträngningen att sitta spikrak i ryggen och ta emot denna såkallade respekt samtidigt som man blir fotograferad oavbrutet.

Thailand, Thailand.......det slutar aldrig att förundra

Så nu är jag tillbaka i Chiang Mai som är allt annat än stylish. Tuk tuks och matstånd känns inte alls särskilt charmigt efter helgens upplevelse. 

Denna vecka började dock med ett litet event "Respect day". Vad Respect Day egentligen är, vet jag fortfarande inte. Men dagen började med att hela skolan skulle samlas för att ge rosor till en staty av heliga Madonnan. Jag ansågs "appropriate" för uppdraget att tillsammans Director, Vice Director och lite andra viktigt skolfolk läsa böner inför hela skolan. Ett sådant uppdrag är inte på något sätt frivilligt så det var bara att ställa sig där snällt och läsa. Jag undrar dock bara vad detta "appropriate" grundar sig på. De skulle bara veta...

Men det gick bra att vara lite gudlig och iklädd min fantastiska kjol a la Singapore så kunde jag låtsas att mitt liv var lite mer glamoröst än det verkligen är. För den utför underverk min kjol så fabulös är den.

Så det räckte inte bara med en kärlek i helgen. Slutnotan uppgick faktiskt till tre. Nr 1: Singapore; redan utvärderat.  Nr 2: Min kjol: ja, det var kärlek vid första ögonkastet. Att ett stycke kjolstyg kan inbringa så mycket glädje och lycka. Ja, det kanske är svårt att förstå men det är sant. Den fick mig att känna mig som en ny kvinna. Den gjorde mig faktiskt till en bättre människa. Är inte det sann kärlek, så säg? En så bra människa att jag faktiskt lockade till mig kärlek nr 3 som inte på något sätt mäter sig med ett och två men som verkar ha potential. Tiden får utvisa eller iaf några dagar på ett lyxhotell.. 

Visst ar kjolen helt underbar??? Comments comments!!!!!

 Jag är förälskad, betagen och upprymd. Det har etsat sig fast i min hjärna och jag vill konstant tala om min kärlek. Det bubblar i mig och lyckoruset är totalt. Saknaden enorm. Jag har blivit fullständigt tokförälskad.....i en stad.

Jag har tillbringat en helg i mitt rätta element. Det känns som jag är karvad ur Singapores atmosfär eller tom faktiskt som om Singapore är skapat för mig. För den Karolina som jag vill vara, kanske inte den jag alltid är, men den jag mår bäst som när jag får vara;. Överraskande, mångfasetterad, värdig och stilfull. Singapore är smakfullt, gemytlig och rent fast ändå spännande. Det är bekant och västerländskt men ändå exotiskt. Det är mångkulturellt och min blondhet är avvikande men ändå inte abnorm. Jag kan smälta in och bli en i mängden utan att likheten blir tråkig. Singapore is the place to be. 

Shoppingen är fantastisk och även om jag inte kan handla Dior, Chanel och Hermes så finner jag tillfredställelse i att se hur köerna ringlar utanför Armanis gyllene dörr när sommarrean börjar. Det känns hemma och helt rätt. Jag vill leva så här; i en vackert modern stad med coola klubbar och vackra asiatiska kvinnor i pennkjol, snygga män i kostym och en  hög puls. En puls som gör att man känner att man lever men utan kaos och konstiga lukter, utan galen skrikmusik som pumpas ut ur högtalare. Tempo utan oordning.  Organiserat fast nervkittlande. Som Sverige med Londons puls Hollywoods glamor och Nigerias mystik. Ja, precis så!

Jag vet att jag bara varit i Singapore i tre dagar och att allt är inte guld som glimmar men planen att utforska det närmare, att få veta om Singapore is the place to be för mig, den gror.  Och som ni vet, om något gror i mig så har det en väldigt stor chans att blomma... förr eller senare...

Igår blev jag återigen analyserad av en amatörpsykolog. Varför fortsätter det här hända mig? Varför tar sig okända män friheten att klappa mig på benet och lägga en snabbanalys om hur läget ligger till. "You have to open up, you have to open up for love ".

Är detta ett sätt att hantera att man själv fått nobben? Det är en bra anledning till varför hon inte är intresserad av mig. She is afraid of love. Det var precis det min flat mate Chris i Brighton sa när han fått nobben av en av mina svenska klasskamrater. Sedan tilla han lite bittert -and by the way Swedish girls are not girlfriend material anyway.

Jag tror inte att det har med nationalitet att gör om man är girlfriend material eller inte. Men det kan ju Chris få tro efter att blivit dumpad för tredje gången av en svensk tjej. Och vad det att är att vara girlfriend material egentligen?  Uppenbarligen är inte jag det eftersom jag varken har pojkvän eller är gift. Detta var något som gårdagens amatorpsykolog verkade uppriktigt förvånad och upprörd över. Han var en 21-årig katolik från Texas som älskade sin flickvän sen fem år tillbaka så otroligt mycket att han tafsade thaitjejer i röven, hånglade med sitt resesällskap och flirtade med alldeles för gamla svenska tjejer (utan framgång dock). Men det enda han ville var att gifta sig med sin flickvän och få barn. Dont´t you want to be happy? frågade han gång på gång eftersom det enda sättet att uppnå lycka enligt katolicismen är att gifta sig.  Men vad säger katolicismen om otrohet, det undrar jag?

Tydligen är det inte bara katoliker som är av den uppfattningen utan faktiskt också svenska kvinnor. Exakt samma medlidande blick som jag fick av Texaskillen fick jag för några år sen av min nyförlösta, nygifta väninna. Men när ska du få uppleva den sanna lycka? 

Det finns även svenska män som gillar att analysera singelkvinnor. En man drog det tom så långt som att ha en resultatanalys. Du kommer förstöra dig själv! Hur jag kommer att förstöra mig förtäljer inte analysen men vid denna tidpunkt var jag så upprörd att jag inte behagade fråga. Jag förstår inte det provocerade i att en 25+ tjej som inte har några ytliga defekter inte har en respektive. Men uppenbarligen så är det sjukt provokativt. Varför vill andra så gärna förstå något om mig som jag själv inte ens kan svara på. Och vad jag vet har livet som singel inte förstört mig men det kanske bara en tidsfråga...eller? 

Gårdagens line som börjar kännas som en stalker: Why aren't you married, you are so beautiful?  (Värt att tillägga killens alkohol intag hade varit stort och antagligen påverkat synen en aning). bevisar ytterligare hur underligt det tycks vara att en ung ( nåja relativt ung då) kvinna som det inte är nåt större fel på är ensam. Det vi alla strävar efter är ju tvåsamhet. Hur kan hon då vara själv? Att vara två är normen och att vara singel är avvikande speciellt om man är giftasvuxen. Så är inställningen även i Sverige även om vi är det land i världen som har mest ensamhushåll. 

I Nordstedts Svensk Ordbok står följande förklaring av ordet tvåsamhet:

nära relation mellan två personer som i viss mån hämmar deras kontakter med andra människor.

Och visst är det nog så, men måste det verkligen vara så? Jag vill uppleva tvåsamhet men inte på bekostnad av mina relationer med andra människor. Därför är jag singel, där har ni svaret. Så nu vet jag vad jag ska svara nästa gång jag får frågan: Varför?  - Jag är just nu så upptagen med att vårda de kontakter som kommer bli lidande när jag inleder tvåsamheten (där inräknat också relationen till mig själv) så jag har inte tid att uppleva den sanna lyckan.