missKM

Två gånger i mitt liv har jag mött män som gjort mig helt handfallen, ja helt förtrollad av deras skönhet. De har på inget vis varit mina största kärlekar men de har blown my mind med deras otroliga attraktivitet.  Deras yttre är så felfritt och attraktionen är så stark att alla realistiska aspekter blir åsidosatta. Att vi inte har något gemensamt och att vår syn på livet skiljer sig totalt spelar ingen roll.

Första gången hette han Mikael men är bland mig och mina vänner mer känd som "Snygg Micke". Han var snygg, åh så snygg. Vad det var mer med honom kan jag faktiskt inte ens komma ihåg. Bara att han var så vacker att mina knän vek sig. Att han sedan sa korkade saker och att jag inte delade en enda av hans åsikter det var en bagatell. Ja, från att i vanliga fall störa sig på småsaker som fula skor och töntiga uttryck så saknade jag i detta fall helt bedömningsförmågan. Allt pg a hans skönhet. Eftersom "Snygg Micke" inte kallade mig för "Snygg Karolina" eller något annat heller förresten, behövde jag inte ställas inför valet om jag ville vara med honom bara för hans skönhet eller inte. Så den historien avslutade helt odramatiskt men hans namn har dock levt kvar i mitt liv som normen för skönhet. 

Sen 7 månaderna tillbaka har dock skönhetsnormen bytt namn. Samma yttre kännetecken; tjockt svart hår, bruna ögon, vackra armar, brunbränd hy. Men nu heter han Nick. "Underbara Nick". Han har befunnit sig i periferin av mitt liv under en tid men på något sätt alltid varit närvarande. Varje gång när displayen visar hans namn så slår mitt hjärta dubbla slag. Jag vet att det bara är hans skönhet som gör mig förblindad och har därför uttalat valt bort honom. Men det är lätt att välja bort något som är 70 mil bort och inte gör motstånd. Sa jag har spelat cool och realistisk. Men allt det där rinner av mig så fort han dyker upp. Och detta bara för att han är så fantastisk fin, så vacker att jag nästan vill gråta. Hur är det möjligt att en utsida kan vara så perfekt, så fullkomlig?

Per Hagman (författare) sa under sina glansdagar (antagligen för att provocera och få publicitet) att han anser vackra människor vara mer intressanta än fula, helt enkelt för att de inte har gjort något för att åstadkomma eller förtjäna sin skönhet, den har bara tillägnats dem. Jag samtycker inte men ändå förstår jag hans tanke. Jag tycker däremot det intressanta är dragningskraften dessa människor har på sin omgivning. Kanske för att jag vet hur det är att vara helt svarslös under den. Är detta är ännu ett tecken på min ytlighet eller är svaghet för skönhet ett mänskligt fenomen?

Den här veckan har det varit ett antal utländska lärare på skolan för att göra demonstrations lektioner. De kommer först på intervju och sedan skall de göra en demolektion för att skolan skall kunna bedöma om de vill anställa dem eller inte. Två av dessa lärare har undervisat mina klasser vilket innebär att jag automatiskt skall vara med och bedöma deras prestation. Men när första punkten på formuläret är Physically fit så ställer jag mig frågande till hela grejen. Alternativen var Excellent , good , poor. Jag funderade på om de hade med BMI att göra. Under ett visst BMI = excellent. För högt  BMI = poor. Eller är det löptest? Då hade jag absolut fått poor.  Skämt åsido. Det är väldigt svårt att sitta och bedöma en annan människa på det där sättet och man kan inte på något sätt vara objektiv. För det första så handlar det om vad man får för intryck av den här personen från första början. Gillar man dem inte så är det kört då är det svårt att se det som är bra. För mig tror jag dock att det till största delen blev jobbigt för att det blev konkurrens. Det är mina ungar. Det ska bara gilla mig. Det ska inte komma någon tjomme här och vara lite rolig så att de ska gilla honom bättre. Å andra sidan så vill jag verkligen att skolan ska anställa någon bra lärare som kan ta över efter mig. För jag ska ju inte vara kvar så länge till. Jag vill ju att mina elever ska få en så bra lärare som möjligt. Fast de ska inte tycka mer om honom än de tycker om mig. Ja, jag vet det är urfånigt!

Jag fick dock lite undervisningsförslag som kan vara rätt användbara och det var jätteintressant att studera en annan lärare på det sättet. En Australiensisk kille som hette Mark ville även gärna tipsa mig om det senaste i Australien. Creative thinking och rollspel. Jag log och sa interesting. Men ni lärartjejer! Var inte det nytt i Sverige för 10 år sen?

Det bästa och mest spännande med att leva i ett annat land är att det inte är hemma. Konstigt nog är det samtidigt baksidan med att bo utomlands. Hemlängtan dyker upp förr eller senare. Den kan uppstå helt plötsligt, precis som det kan försvinna utan att man ens är medveten om det. Senaste tiden har jag haft en oerhörd hemlängtan. Jag har bara velat hem, hem till mormors köttbullar, svensktoppen en lördag morgon hos mor och far, Afterwork, vinkvällar med vänner som vet allt om mig, min lägenhet, filmjölk, svenska språket, Tv 4 Nyhetsmorgon, Sport life, fika på stan, telefonsamtal i timmar. Ja, bara vanlig hederlig svensk vardag. Jag har planerat min hemresa och varit beredd att åka hem imorgon. Men så idag kom jag på mig själv med att njuta av mitt liv här igen. Det var inget speciellt som hände, men bara bara sådär kom motivet till varför jag är här tillbaka till mig. Allt fick helt plötsligt en mening igen. Med det säger jag inte att min hemlängtan är över.  Kanske finns den där hela tiden men att man på något sätt lär sig leva med den. Ibland blir pressen bara för stor att den tränger fram och tar över. Det gäller bara att hitta tillbaka, hitta tillbaka till varför man väljer att inte bo i sitt eget land. Och gör man inte det då är det dags att åka hem. Någonstans hoppas jag att denna periods hemlängtan födde en längtan att leva mitt liv i Sverige. Att känslan av att längta hem så starkt ska bota min rastlöshet och travel bug. Men antagligen inte...  För precis som att det värsta med att resa är att jag inte är hemma så är det även det bästa.

Som en kontrast till Hanna och Kims saga sa delar jag har med mig av min misslyckade saga.

För det mesta så är jag bara jag. Ett jag som har fel och brister men som jag känner mig bekväm och trygg i. Jag är en självständig medelmåtta, medelsmart, medelsnygg, medelklass. Men ganska charmig, rolig och glad utan att sakna reflektionsförmåga och alvar. Helt okej. Önskan att vara mer än så finns dock alltid där. Jag vill vara lyckad, snygg, supersmart, intressant, förtjusande, glamourös och helt rätt. Men så finns det de där tillfällena när jag är den totala motsatsen. Jag är slätstruken, tråkig, grå och helt fel. Detta inträffar ofta när man egentligen är i behov av att nudda vid "önskejaget". När man verkligen, verkligen vill uppfattas som fabulös. Då förvandlas jag istället till en grå mus. 

Jag kliver in i den mest fantastiska lägenhet i centrala Singapore. Vi är på 50e våningen och står på en vacker stor takterrass och tittar ut över alla skyskrapor. Det är Singapores nationaldag och hela skyn fylls av fyrverkerier. Jag är där med en man som jag faktiskt börjat inse att jag gillar och han har precis presenterat mig som sin flickvän.

Så när allt borde vara helt perfekt då förvandlas jag till en mus. Hela terrassen är fylld med skonheter i cocktailklänningar och jag har en tråkig, fejk T-shirt från Thailand på mig. Trodde ju det var en vanlig liten grillfest. Så ska vi mingla omkring, min dejt försvinner snabbt in i samtal med alla sina vänner och där står jag, ensam, tråkig, slätstruken och helt fel. Jag försöker; där står de flickvännerna, de där lyckade hälfterna av de välartade överklass paren. Så vad gör ni här i Singapore? I´m in in shipping. I'm in oil, I'm in marketing  osv. Och frågan går tillbaka till mig.  Ehh, I teach in Chiang Mai, Thailand.

Oh Chiang Mai, is it nice? -Not really. Vad ska jag säga? Jag spyr på Chiang Mai och Thailand absolut. Så där dog den diskussionen. För jag är redan ointressant och alla har redan vänt sig bort. Och sen kom det inte så många fler ord ur min tilltäppta mun. Det gick inte, det fanns inget att säga. Den gråa musen höll ett krampaktigt tag om mig och vägrade släppa. Jag fick inte ens vara mitt mellanmjölksjag. Jag var längst ner på botten. Så där var jag i min saga med en man som jag faktiskt trodde det kunde bli nåt med och ville så gärna passa in. Men alla sagor kan ju inte sluta lyckligt. Min dog på en underbar takterrass i Singapore.

Jag holl tal pa Hanna och Kims brollop utan att vara dar. I dagens samhalle ar allt mojligt. Nej, jag var inte internet uppkopplad fran Singapore. Linda Hannas vaninna laste upp det jag skrivit. Jag hoppas inte att ni, Hanna och Kim inte har nagot emot att jag nu publicerar det har. Skal for karleken! Den karlek som vi alla hoppas fa uppleva en dag. For hor och hapnad till och med jag kan vara romantisk. Eller sa ar det aldern som gor mig mer blodig.


Vad är kärlek? Detta abstrakta, och fantastiska som alla människor strävar för att uppnå. Alla människor har sin egen uppfattning om ordets innebörd men för mig är ni kärleken personifierad. Det ni har, är det jag önskar att jag fick uppleva. En kärlek som är så självklar, så utan ifrågasättande. Inget behöver bevisas för det är så naturligt.. Ni är bästa vänner och varandras motsvarigheter samtidigt som era personligheter och egna intressen inte på något sätt försakas. Eran tvåsamhet är obestridbar men utan att på något sätt bli uteslutande. Istället välkomnar den och inbjuder. Tillsammans med er känner man sig aldrig som femte hjulet eller i vägen. I mötet med dig Hanna fick jag inte bara en vän utan två. Precis som du Hanna blev min vän för livet så har även Kim blivit någon som jag uppskattar otroligt mycket. Vem kunde tro att den mest oscoutigaste personen i världshistorien skulle hooka upp med skogsmullarna själva. Men med er är ingenting omöjligt. I ert sällskap byggs jätteyatzyn och vilda segligsstrapatser upplevs. Generositeten och hjälpsamheten finns alltid där och datorer har lagats, möbler har körts och lägenheter har lånats ut åt en tacksam värmländska. Inbjudningar till tillställningar med fantastiska bakverk och goda middagar (som får Jamie Oliwer att blekna )slutar aldrig att komma och att missa det årliga kakkalas a la 4e maj gör ont i en utlandssvensk hjärta, eller iaf hennes mage.  Ännu värre är att missa er stora dag och jag önskar verkligen att jag kunde vara med. Från andra sidan jorden kommer dock ett stort grattis och de varmaste lyckönskningar.

Karolina

I lordags var jag pa bio The Dark Knight. Det var ju en ok film men sjalva upplevelsen med biobesoket var det som hande innan filmen borjade. Reklam och trailers  precis som vanligt men sen innan The Dark Knight borjade stallde sig hela publiken upp, pa filmduken visades ett bildspel av kungen och kungasangen spelades i hogtalarna. Hela publiken stamde upp i sang. Thailandarna ar sannerligen royalister och nationalister ut i fingertopparna. Tva ganger dagligen stannar hela samhallet upp for att nationalsangen spelas, atta pa morgonen och sex pa kvallen. Hela befolkningen star rak i ryggen, helt still i nagra minuter och sen fortsatter livet som vanligt.

Och vi kan knappt hissa svenska flaggan eller fira Sveriges nationaldag ordentligt. Men detta med kungen, det ar jag ytterst glad att vi inte har i Sverige.  Vi behover inte sjunga nationalsangen tva ganger om dagen heller men ar det for mycket begart att ha ett redigt 6 juni firande?

Under två veckors tid vikarierar jag i KG (3 till 5 åringar). Min kollega Rick är nämligen hemma i England på semester och skolan är för snål för att sätta in personal utifrån. Så jag, Rebecca och Clive får snällt dela på Ricks lektioner. Så schemat är fullspäckat och jag rusar mellan mina ordinarie lektioner och galna småungar. Ja, de är små monster som slår mig i rumpan, (kanske är de bara helt förundrade över att se en sådan stor rumpa. Det är ju inte direkt vanligt i Thailand) pussar mig i hela ansiktet, pillar mig på tårna, hänger i mina kläder och skriker A Ant, B Butterfly så att öronen håller på att ramla av.

Stackas små krakar för de är ju så små. KG 1 är tre år och några är inte ens det. Det har svårt att hålla kritan ordentligt i handen och försöker krampaktigt att måla innanför linjerna. När de tittar på mig med stora ögon och säger:- soo ay Mai?, vilket betyder -Är det fint? Så hugger det i hjärtat, stackars små barn. De ska vara ute och springa, leka och skratta. Inte sitta i en skolbänk och lyssna på en blond jättekvinna som pratar ett konstigt språk de inte förstår. Precis som de stora barnen börjar dessa småttingar skolan halv åtta på morgonen och har lektioner fram till fyra på eftermiddagen. KG lärarna har t.o.m. blivit tillsagda att ge läxa för det är såväl skolledningen som föräldrarnas önskan. Det enda som skiljer KG från Graders är att de har sovstund 2 timmar efter lunch. Det ar ju som en hel arbetsdag och de är tre år. Deras schema är fullpackat med aktiviteter och de hinner knappt avsluta en förrän nästa börjar. På min lektion idag med KG 1 höll Thailäraren på att byta om på eleverna till badkläder medan jag med hjälp av plastdjur tränade djurnamn. What animal is this? What animal is this? svararde de flesta av barnen. -Ling sa en pojke med badmössa och kroppstrumpa sjalvsakert.  -Yes that's in Thai, but in English it's monkey. Han tittade oförstående på mig och skakade bestämt på huvudet -Mai chai (Nej) och sen en lång utläggning på thai. Jag log och tog fram nästa djur. 

Jag lovar mig själv att om jag någon gång får barn så ska jag göra allt i min makt för att de ska få vara barn så länge som möjligt. Jag behöver ju inte vara orolig för att de ska behöva undervisas iklädd baddräkt eftersom jag definitivt inte ska ha mina barn i det Thailändska skolsystemet.  Jag är glad så länge dagis får vara dagis hemma i Sverige. Eller förskola som det heter nuförtiden. Med det uttalandet förminskar jag inte på något sätt värdet av förskolepedagogik. Jag vet underbara förskolelärare (Josefin, om ändå mina framtida barn kunde gå hos dig) som lägger ner sin själ i den pedagogiska verksamheten på förskolan och med stor framgång. Men jag vill framhålla andan av vad dagis faktiskt innebär för mig. En plats där barn kan lära genom lek och där man inte man behöver sitta still i en skolbänk och ha ett specificerat schema för hela dagen. Där barnen slipper bli bedömda för varje liten sak de gör och där de inte anses lågpresterande och sena i utvecklingen för att de inte kan måla innanför linjerna ( när de är 3 år). Eller är det så det håller på att bli överallt? Jag själv hade aldrig fungerat i en sån verksamhet när jag var liten. Hela livet är fyllt av att prestera och bli jämförd. Så mycket tid som man spenderar sittande i en skolbänk och sen arbetande på ett jobb. Kan då inte de första åren i livet försöka förskonas från det så gott det går?

Nej tydligen inte, det måste börja sållas tidigt. - Are you a Winner or a Loser? ( se blogg juni månad)