missKM

Under två veckors tid vikarierar jag i KG (3 till 5 åringar). Min kollega Rick är nämligen hemma i England på semester och skolan är för snål för att sätta in personal utifrån. Så jag, Rebecca och Clive får snällt dela på Ricks lektioner. Så schemat är fullspäckat och jag rusar mellan mina ordinarie lektioner och galna småungar. Ja, de är små monster som slår mig i rumpan, (kanske är de bara helt förundrade över att se en sådan stor rumpa. Det är ju inte direkt vanligt i Thailand) pussar mig i hela ansiktet, pillar mig på tårna, hänger i mina kläder och skriker A Ant, B Butterfly så att öronen håller på att ramla av.

Stackas små krakar för de är ju så små. KG 1 är tre år och några är inte ens det. Det har svårt att hålla kritan ordentligt i handen och försöker krampaktigt att måla innanför linjerna. När de tittar på mig med stora ögon och säger:- soo ay Mai?, vilket betyder -Är det fint? Så hugger det i hjärtat, stackars små barn. De ska vara ute och springa, leka och skratta. Inte sitta i en skolbänk och lyssna på en blond jättekvinna som pratar ett konstigt språk de inte förstår. Precis som de stora barnen börjar dessa småttingar skolan halv åtta på morgonen och har lektioner fram till fyra på eftermiddagen. KG lärarna har t.o.m. blivit tillsagda att ge läxa för det är såväl skolledningen som föräldrarnas önskan. Det enda som skiljer KG från Graders är att de har sovstund 2 timmar efter lunch. Det ar ju som en hel arbetsdag och de är tre år. Deras schema är fullpackat med aktiviteter och de hinner knappt avsluta en förrän nästa börjar. På min lektion idag med KG 1 höll Thailäraren på att byta om på eleverna till badkläder medan jag med hjälp av plastdjur tränade djurnamn. What animal is this? What animal is this? svararde de flesta av barnen. -Ling sa en pojke med badmössa och kroppstrumpa sjalvsakert.  -Yes that's in Thai, but in English it's monkey. Han tittade oförstående på mig och skakade bestämt på huvudet -Mai chai (Nej) och sen en lång utläggning på thai. Jag log och tog fram nästa djur. 

Jag lovar mig själv att om jag någon gång får barn så ska jag göra allt i min makt för att de ska få vara barn så länge som möjligt. Jag behöver ju inte vara orolig för att de ska behöva undervisas iklädd baddräkt eftersom jag definitivt inte ska ha mina barn i det Thailändska skolsystemet.  Jag är glad så länge dagis får vara dagis hemma i Sverige. Eller förskola som det heter nuförtiden. Med det uttalandet förminskar jag inte på något sätt värdet av förskolepedagogik. Jag vet underbara förskolelärare (Josefin, om ändå mina framtida barn kunde gå hos dig) som lägger ner sin själ i den pedagogiska verksamheten på förskolan och med stor framgång. Men jag vill framhålla andan av vad dagis faktiskt innebär för mig. En plats där barn kan lära genom lek och där man inte man behöver sitta still i en skolbänk och ha ett specificerat schema för hela dagen. Där barnen slipper bli bedömda för varje liten sak de gör och där de inte anses lågpresterande och sena i utvecklingen för att de inte kan måla innanför linjerna ( när de är 3 år). Eller är det så det håller på att bli överallt? Jag själv hade aldrig fungerat i en sån verksamhet när jag var liten. Hela livet är fyllt av att prestera och bli jämförd. Så mycket tid som man spenderar sittande i en skolbänk och sen arbetande på ett jobb. Kan då inte de första åren i livet försöka förskonas från det så gott det går?

Nej tydligen inte, det måste börja sållas tidigt. - Are you a Winner or a Loser? ( se blogg juni månad)