missKM

Skandinaver i Thailand samlas för att äta kräftor och dricka snaps. Flådigt hotell och grymma välkomstdrinkar. Underbara svenska kräftor, bröd och OST, som faktiskt smakar nåt. Kontakter knyts, visitkort byts. Ambassadfolk blandas med pensionärer och unga affärsmän. Lottdragning, dans och slagsmål, allt som kravs for en traditionell kraftskiva.

Män med fina efternamn tar oss sedan ut i Bangkoknatten. Till klubbar dit även svenska kändisar har styrt sin kos. Sverige ar sa nara. Galna Tuk Tuk färder och bongotrummor  sa var Sverige valdigt langt borta igen. Men sa en massa svensk humor. Natten förvandlas till morgon. Efter 10 timmar i det svenska Bangkok beger sig två trötta och fnittrande svenskor till sitt hotell och tänker att det här Sverige är riktigt bra, riktigt, riktigt bra. Det bästa av två världar.

http://www.lifestylebk.com/gallery/dj-ravin--bed_1315/58458.htm


De enda ni kommer kanna igen om ni gar in pa detta bildspel ar Rebecca, jag och Bingo Rim'er. Alla lika lysande. Undrar om han ocksa varit hos en Thailandsk frisor?
 

Skolan behöver nya engelsklärare, native speakers och speciellt kvinnliga sådana. De fick in en riktigt bra ansökan. Amerikansk kvinna i trettioårsåldern med erfarenhet av andraspråksundervisning. Hon kom på intervju men fick aldrig göra någon demolektion. Skolan sa att de skulle höra av sig. De gjorde de aldrig. För hon var ju inte amerikan. Hon var indier med amerikanskt pass. Felfri engelska och hela sin skolgång i USA men hennes föräldrar var från Indien så hon hade ett indiskt utseende. Nej, det går inte - We want farang that look farang var den inofficiella anledningen till att hon inte ens fick provundervisa. Men här sitter Rebecca och jag på varsin tjänst som native teachers utan att ens vara det, och det går utmärkt därför vi look very farang. Det är sådana dagar jag bara vill färga håret svart och skrika rakt ut. Men det gör jag inte utan istället går jag hem med en stor klump i magen. Hur kan jag frivilligt ställa upp på att vara en del av denna rasism? Hur kan jag arbeta på en skola som så uppenbart diskriminerar människor och att leva i ett land där rasism är accepterad och inte ens ifrågasatt.

Sedan jag lämnade Sverige i januari har jag flugit 26 flygningar. Det är 2,8 flygningar i månaden. Rätt stjysst statistik med tanke på att jag älskar att flyga. Jag älskar känslan av att vara på väg. Pulsen på flyplatser. Alla dessa människor som alla har sin destination och sina historier. En slags frihetskänsla infinner sig och det känns som hela världen är öppen för mig. Jag är fri och jag är stark och jag kan göra vad jag vill. Inga hinder, ingenting som binder mig. Härifrån kan jag ta mig var som helst och avstånden är helt plötsligt inte så stora. Känslan som finns inuti mig är ren och skär lycka.

Rutinen har dock blivit ett faktum. Spänningen är inte lika stark men lyckan finns där fortfarande. Kanske är det till och med lättare att känna den nu när det inte finns någon nervositet emellan. Jag packar stort handbagage för att slippa vänta på att få hämta ut det. Strumporna ligger överst så att jag inte ska behöva frysa om fötterna. Jag är iklädd tunna kläder för att möta värmen utomhus och har mina sjalar för att skydda mig från kylan inomhus. Jag vet vilken snack man får på vilken flygning med Thaiair och utnyttjar möjligheten att få filt och byta pastry:n mot frukttallrik.

Jag har haft hemska flygerfarenheter och fått springa genom hela Suvarnabhumi flygplats i högklackat för att hinna med min anslutning och jag har haft betydligt bättre flygningar då jag blivit uppgraderad till Business Class och blivit serverad champagne och blivit kallad vid namn av flygvärdinnorna.

Men det bästa av allt är ändå att landa, att nå destinationen, att höra klackarna mot stengolvet när jag går genom ankomsthallen, väskan över axeln, och sen... att kliva ut på en ny plats, i ett nytt land eller kanske en bekant stad. Början på ett nytt äventyr, en ny erfarenhet. Det är som att börja om på nytt och titta ut över möjligheternas gränslöshet. Flygresan bemästrar på så sätt inte bara avstånd utan övervinner också begränsningar.

Johan och Zandra har bokat resa. De kommer och halsar pa i november. Vi ska aka pa aventyr i Laos tillsammans. Hurra!

I dag firas International day of Peace pa skolan. Vi klipper och klistrar hjartan och duvor. I morse sjong hela skolan What a wonderful world och slappte ut duvor. En av duvorna var sa slo att han inte orkade flyga. Han krala omkring pa marken istallet. Det blev nog inte riktigt som planerat. Nu halsar alla pa varandra med halsningsfrasen Peace be with you. Och svaret ska vara And also with you. En del av barnen har inte riktigt fattat konceptet och bade halsar och svarar.  Peace be with you and also with you. Men det ar val inte sa noga.  De basta svaren far man ju faktiskt fran sig sjalv.

Som farang i Thailand så blir man särbehandlad i de flesta sammanhang. Eller förresten när jag tänker på det så finns ingen situation någonsin där faktumet att jag är farang är irrelevant. Så jag måste säga att jag är särbehandlad i alla sammanhang. Ibland är det till min fördel och ibland är det till min nackdel. I skolan får vi högre lön, kortare arbetsdagar, AC och kakor i lärarrummet och Pepsi och pommes frites till lunch på fredagar (ganska komiskt att matföreställningarna om västvärlden är att vi vill ha Pepsi och pommes). Riktiga förmåner vill jag säga. Det tycker iaf Thailändarna som tittar trånande på våra pepsiglas.

Utanför skolan betalar jag högre priser, blir ignorerad i affärer och utmanövrerad ur kösystem (när kösystem överhuvudtaget existerar). Största diskrimineringen är dock alltid överpriserna. Fasta priser för transport gäller helt plötsligt inte när resenären har ljust skin och allt från frukt till smycken är dubbelt så dyrt för en farang som för en Thailändare.

De flesta skulle nog säga att särbehandlingen är mer positiv än negativ. Det ljusa skinnet är hög status och det bästa du kan vara är att vara vit. Jag ställer mig dock tveksam med tanke på att det finns en grupp i Thailand som inte delar denna uppfattning. De hyser i stället ett stort agg mot allt vad vitt skinn heter och de gör ingen hemlighet av sitt ställningstagande. Saken är att denna specifika grupp är utbredd, aktad och total livsfarlig. De finns överallt, på varje gata, i varje gränd, i varje kvarter och det finns inget att sätta emot. Dessa faranghatare siktar direkt på strupen och efter skymning gör faranger bäst i att hålla sig hemma. Men jag trotsar dessa bestar. Jag vägrar låta mig besegras. Jag går mina kvällspromenader med ett dunkande hjärta, men jag gör det. De skäller och hoppar, visar tänderna och morrar. De anfaller i grupp eller en och en och du kan aldrig vara säker. Men jag bara går, jag höjer volymen på min MP3 och ignorerar. Hur många asiater som än passerar, vad de än gör och hur de än ser ut, då är dessa bestar fromma som lamm men när jag dyker upp blir de som galna. Är inte detta negativ särbehandling i sin starkaste form, så säg?

En dag i Bangkok kan bli precis hur som helst. Oftast är det bara varmt, illaluktande och ett enda virrvarr av bilar. Men Bangkok har sin charm. Charmen att vad som helst kan hända.  Inget går att förutspå och det enda du kan vara riktigt säker på är att du kommer få att i sitta bilkö.

Just den här fredagen började med en mycket obehaglig taxichaufför som var mer intresserad av att titta på mig ( i backspegeln) och stimulera vissa kroppsdelar än att koncentrera sig på vägen. Inte mycket att göra när man åker i 150 på motorvägen än att plugga in MP3 spelaren i öronen och titta ut genom fönstret. Stackars K, mycket dålig start på dagen. Men efter den händelsen kunde det ju bara bli bättre.

Efter ett besök på Svenska Ambassaden där brunbrända högljudda överklasstanter med stora guldörhängen försökt övertyga mig att gå med i "Svea" föreningen för svenskar och Thailändare (antar att de inte vill diskriminera alla Thaifruar) i Thailand

( -Vi har julbal serru, nu är det ut med tanterna och in med unga käcka svenskar),  hittade jag ett trevligt café att äta lunch. Jag fick ganska snart sällskap av en pratglad österrikisk äldre herre. Så snabbfikan blev istället en långlunch med intressanta historier av en gammal affärsman som bott i alla världens hörn.

Så till "immigration" och denna gång gick det överraskande nog riktigt smidigt, lika mycket folk så klart och lika varmt men det var inte alls lika mycket spring hit och dit med papper och kopior. Och där bredvid mig satt en blond tjej med ett svensk pass i handen. Så väntetiden blev riktigt trevlig. En annan svensk tjej som bor i Thailand, nån som faktiskt har samma erfarenheter som mig. Så varför avsluta när man har som trevligast? Immigrations väntrum byttes ut mot en trevlig bar och vattenflaskor mot Cosmopolitans.  För vem har något viktigare att gå till? Vi är ju i Thailand. Relax, vi tar det som det kommer. Så när det började skymma tog jag en taxi till Rangsit (utanför Bangkok) där jag skulle spendera natten. Vad som dock händer när man inte planerar utan bara go with the flow är att man hamnar i rusningstrafik. Vad som vanligtvis tar en timme (och det är ju lång tid) tog nu tre timmar och kostade några hundra baht mer än beräknat. Träsmak och becksvart, så man inte ens kan läsa. Stackars K, inget bra avslut på dagen. Men det är innehållet som räknas, är det inte så man säger?

Kontentan av denna dag är enkel: Så länge man håller sig borta från taxibilar och trafik så är Bangkok riktigt kul. Kanske ett år i Bangkok skulle va nåt?! om man bosätter sig centralt vill säga.

Facebook har talats om som en dating sajt. Den ultimata mötesplatsen för singlar. Jag har aldrig hållit med om denna benämning men nu senaste tiden måste jag säga att det är så långt ifrån singlarnas tillhåll som det bara går. Facebook har istället förvandlats till de nygiftas klubb för inbördes beundran och det perfekta mediet för exhibitionistiska kärlekspar att exponera sin kärlek. Gamla barndomsvänner och ytliga bekanta förlovar sig och gifter sig och allt sänds ut i cyberrymden så att jag på andra sidan jorden kan ta del av det. Somliga gifter sig med psykfall andra med riktiga puddingar som man undrar var de har hittat. Kärlekshistorierna är många och likaså kärleks avkomma. 

Utan överdrift tror jag att facebook skulle kunna utvecklas till den websida som frambringar flest singelsjälvmord någonsin. Eller i alla fall spykänslor. Statusar som- Jag är så galet kär och längtar efter min Pelle varieras med bröllopsbilder från värmländska herrgårdar med leende kärlekspar som skär upp tårta tillsammans. Bröllopsresor till Thailand med älskande som matar varandra med färsk ananas och fascinerande och avundsvärda frierier visas upp. Och jag glor, glor ögonen ur mig på bröllopsklänningar och små söta ungar. 

Inboxen på facebook skulle lätt kunna avvecklas. Den verkar helt onödig. Varför skriva så bara mottagaren kan se. Det är bättre om hela vännerlistan på tvåhundra personer och deras kompisar i sin tur kan läsa. Så även de kan få veta vad underbart bröllopet var eller hur lyckliga de nyblivna föräldrarna är. Och självfallet vilken fin vän man är som är så glad för de nygiftas skull och bara älskar att sprida fina ord och gratulationer omkring sig. Så man grattar och grattar för man vill ju inte vara sämre än alla andra. För man blir ju ständigt påmind om vilka som är trevliga och skriver högklassiga meddelanden. Så man formulerar och försöker och ibland får man gulliga svar som: - Ja, bröllopet var underbart. Det var så mycket kärlek att man blev yr. Och ibland får man inga svar alls.

Jag är en facebook nörd, det förnekar jag inte och alla exponerade kärlekshistorier i världen verkar inte kunna hålla mig borta. Det är ju kul att få kontakt med människor man inte pratat med på många år och det är ju ett sätt att hålla sig uppdaterad om världen runt omkring sig. Men när expojkvänner gör uttalanden som jag rekommenderar att skaffa knodd. Det är det bästa jag gjort. Så undrar jag om man inte gör bäst i att inte återuppta kontakten med folk man inte hört från på flera år.  Jag är även säker på att många andra av mina Facebook vanner skulle rekommendera att gifta sig. För det är det bästa de har gjort. Men tänk om det är så att jag inte KAN få barn eller att jag faktiskt inte VILL gifta mig. Va, va, va??!! Nej, sanningen är faktiskt, att jag vill gifta mig. Jag har fortfarande inte förlorat hoppet om ett sagobröllop, även om jag inte kommer vara 20 år och oförstörd utan 35 (med tur) och aningen bitter. Men medan jag väntar så får jag väl nöja mig att studera andras lycka på en dataskärm.

I fredags när jag kom till jobbet hade jag fått ett mail från Sverige. Det var från rektorn på den skolan som jag helst av allt vill jobba på i Göteborg. Hon ville att jag skulle ringa henne så snart jag kunde. Jag fick panik. Panik därför att jag var livrädd att få ett jobberbjudande. Ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Tänk vad konstigt det är för några veckor sedan ville jag inget annat än att få ett sådant erbjudande så att jag kunde åka hem. Nu framkallade hennes mail bara ångest. Jag har ju planerat allt nu. Att jobba kvar oktober ut. Avsluta terminen här och sen ha semester med mor och far när de kommer. Jobba en vecka till, få min lön och sen eventuellt ett besök till Laos, några dar på en strand i söder och sen hem till Sverige lagom för att kunna söka jobb till vårterminen. Allt var ju planerat. Helgerna planlagda. Allt jag skall hinna med innan jag lämnar detta land. Mailet var helt utanför mitt schema. Timmarna segade sig fram innan det äntligen gick att ringa Sverige. Pulsen hög, magen i upplösningstillstånd och sen...... ett sjukvikariat kanske en månad kanske längre men start omedelbart. Alltså inte aktuellet. Kanske dyker det upp nåt i november. Jag hör av mig. Ja det vore ju perfekt! Så tillbaka till min verklighet igen och allt kändes idealiskt. Fast det borde ju inte göra det. Ett jobb på Vinga, det är ju det jag vill ha. Eller? Men nu får jag vara kvar i Thailand så som jag planerat och det känns superbra. Vad är det för fel på mig? Ena dagen hatar jag det andra dagen vill jag bara stanna. Eller är det autisten i mig så spelar mig ett spratt. Har jag planerat och tänkt så är det oerhört svårt att förändra. Eller är det bara den där vackra mannen i Bangkok som gör att jag vill vara kvar?

Idag är det torsdag vilket innebär scoutdag.  Scouterna är stort i Thailand. Dock betyder inte scouting riktigt det samma här som det gör hemma i väst. Här knyts inga knopar och inte heller sovs det i tält. Här bär hela skolan scoutuniform och marscherar varje torsdag. Left, light, left, light skriks ut i högtalarna och alla skolans elever och thailärare marscherar runt på skolgården i rosa halsduk och basker på sne. Min co-ordination Mr Doo har även han scoutuniform. Jag har tjatat i veckor för att få ta ett kort på honom. Och nu äntligen! Jag fick emellertid muta honom med 20 baht.

Telefonen är återfunnen. Jag ringde den enträget hela dagen och tillslut var det någon som svarade. Det visade sig att jag glömt den i en klädaffär när jag och Becca var där och provade kläder. Så jag åkte dit efter jobbet idag och fick tillbaka den. Becca hävdar att turen alltid är med mig. Jag är nog villig att hålla med. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat bort eller glömt saker och sedan fått tillbaka dem. För några månader sedan glömde jag min plånbok på ett café. När vi var på väg därifrån kom servitrisen springande efter oss med plånboken i högsta hugg. Jag hade inte ens hunnit inse att den var borta. Hemma i Karlstad gick jag en gång ifrån min cykel olåst mitt på torget. När jag flera timmar senare kom på att jag att jag helt glömt av cykeln stod den där precis som jag lämnat den. Ensam mitt på stora torget. Ja, jag har nog en väldans tur!

Mitt munsår är också i stort sett borta, på en dag! Helt otroligt. Och förkylningen ja den är inte heller så farlig längre. Se saker och ting vänder och ibland går det fort.

Gott folk! Karolinas blogg är numera länkad till min kära fars tv kanal; Kanal 12 (www. Kanal12.se) Legendarisk för lokalbefolkningen, omtalad av politiker men okänd för allmänheten. Äran är stor, mycket stor. Kopplingen till Värmland kan till synes verka liten men är hjärtat värmländskt så finns Värmlandsanknytningen alltid där. Det är min sanna övertygelse och jag lovar det kommer även att bli er! Thailand, Singapore, Göteborg eller Karlstad allt genom ögonen på en sann värmländska.  

Vi ska bli lagliga! Efter sju månader arbetande på Sarasas ska vi nu få ett non B visa vilket innebär att vi kan ansöka om arbetstillstånd och därefter bli lagliga löntagare som bidrar till samhället och betalar skatt. Känns lite sent dock, vi ska ju snart lämna landet. Men som vanligt har vi inget att säga till om. Vi måste skaffa ett non B och det är nu. För vi vet väl att om vi inte gör det är vi olagliga. Jo, det är ju det vi tjatat om i sju månader men då är det ingen som har brytt sig. Då spelande det ju tydligen ingen roll. Men så förra veckan blev det helt plötsligt väldigt bråttom. Ni måste åka till Immigration i Bangkok senast fredag. Så vi tog snällt flyget tidigt på fredag morgon, helt på egen bekostnad. För skolan står inte för sådana utgifter, inte heller får vi betalat för dagen vi är borta för vi har redan använt våra sex visa dagar. Sorry!

Väl i Bangkok var vi först tvungna att besöka Svenska Ambassaden eftersom huvudsidan i mitt pass väldigt lägligt hade ramlat ut. På Svenska Ambassaden visste de inte riktigt vad de skulle göra eftersom jag absolut var tvungen att få min non B stämpel samma dag. Men de fixade mig ett provisoriskt pass och ringde Immigration för att se till att det inte skulle bli några problem med ett provisoriskt pass. Inga bekymmer sa immigration och vi begav oss dit.

Men på immigration är det inget annat än bekymmer och krångel. 40 grader varmt och ett myller av människor överallt. Man blir skickad hit och dit för att få stå i en ny kö och få reda på att man behöver fler kopior av något papper. Ut från immigration för att hitta en kopieringsbutik. Tillbaka med kopiorna, stå i kö igen för att få redan på att man måste kopiera något annat. Så äntligen är allt klart. Vi har tillräckligt med kopior av allt, alla papper är i ordning. Vi har betalat avgiften på 2000 baht. Nu är det bara att få non B stämpeln. Men....

Not many pages in your passport. Not possible. Mannen bakom disken rynkar sin panna. Jag ler bedjande- Please!  Han funderar länge. - You come back, when your new passport, you come. Men Rebecca då. Hon måste väl ändå kunna få sin stämpel. Det är ju inget fel på hennes pass. Nej, se det går inte. Våra namn står på samma papper och då ansöker vi tydligen tillsammans så Nej! Mannen ser våra ledsna hundögon. Han tittar på Rebecca. Next time you don´t have to come. She bring your passport. Han nickar mot mig.

Så höjdpunkten; Why you in Bangkok. You could go immigration Chiang Mai?

Så då var det bara att gå då utan non B stämpel i passet, ett antal 1000 baht fattigare men med ett helt onödigt provisoriskt pass på fickan och vetskapen om att hela resan var i onödan.

Vid sådana tillfällen är det enda som hjälper ett skratt och en Cosmopolitan. Så, så fick det bli. Och för att se det positiva i situationen. Vi blev i alla fall inbjudna till en svensk kräftskiva med importerade svenska kräftor. Det är faktiskt värt en hel del.

Förra veckan ville mina elever veta vad jag väger. När jag svarade berättade en av tjejerna att hennes mamma väger 10 kilo mindre och hon är 10 år äldre än mig. (Och hon är säkert 10 cm kortare tänkte jag för att inte alldeles tappa fattningen). Sedan gav de gulligt nog förslag på olika träningsformer som jag skulle kunna ägna mig åt. Swimming, running , go to the gym.

Lektionen efter hade de även synpunkter på att jag använder för lite smink. Teacher, I think you should have more makeup. Det känns skönt att mina elever är så engagerade i mitt utseende men det är ingenting jag tar någon notis om. Jag hade bara ögonskugga på mig på fredagens vinkväll (vilket inte har hänt sedan jag kom till Thailand) och sen ska jag börja gå på spinning med Clive denna veckan.