missKM

I fredags när jag kom till jobbet hade jag fått ett mail från Sverige. Det var från rektorn på den skolan som jag helst av allt vill jobba på i Göteborg. Hon ville att jag skulle ringa henne så snart jag kunde. Jag fick panik. Panik därför att jag var livrädd att få ett jobberbjudande. Ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Tänk vad konstigt det är för några veckor sedan ville jag inget annat än att få ett sådant erbjudande så att jag kunde åka hem. Nu framkallade hennes mail bara ångest. Jag har ju planerat allt nu. Att jobba kvar oktober ut. Avsluta terminen här och sen ha semester med mor och far när de kommer. Jobba en vecka till, få min lön och sen eventuellt ett besök till Laos, några dar på en strand i söder och sen hem till Sverige lagom för att kunna söka jobb till vårterminen. Allt var ju planerat. Helgerna planlagda. Allt jag skall hinna med innan jag lämnar detta land. Mailet var helt utanför mitt schema. Timmarna segade sig fram innan det äntligen gick att ringa Sverige. Pulsen hög, magen i upplösningstillstånd och sen...... ett sjukvikariat kanske en månad kanske längre men start omedelbart. Alltså inte aktuellet. Kanske dyker det upp nåt i november. Jag hör av mig. Ja det vore ju perfekt! Så tillbaka till min verklighet igen och allt kändes idealiskt. Fast det borde ju inte göra det. Ett jobb på Vinga, det är ju det jag vill ha. Eller? Men nu får jag vara kvar i Thailand så som jag planerat och det känns superbra. Vad är det för fel på mig? Ena dagen hatar jag det andra dagen vill jag bara stanna. Eller är det autisten i mig så spelar mig ett spratt. Har jag planerat och tänkt så är det oerhört svårt att förändra. Eller är det bara den där vackra mannen i Bangkok som gör att jag vill vara kvar?