missKM

Jag följer härmed uppmaningen på Hanna T:s blogg och redovisar förfluten tid, lite presens samt futurum. 

I maj-månad

för 5 år sedan var jag relativt nyinflyttad i Göteborg och var jag nästan klar med min första termin på lärarprogrammet. Jag hade hemmagjorda pannkakor i lunchlådan och gick en timme varje dag.  Jag var sambo sen drygt två år tillbaka men hade starka tvivel på förhållandet. Jag kände mig ensam fast jag borde känna gemenskap. Jag var trött på besvikelser, bråk och påtvingat umgänge med konfliktfyllda in-laws och 30-åriga tonåringar.

för tre år sedan var jag tillsammans med Lotten på väg till Paris för att hälsa på Hanna.H som pluggade franska där. Jag var en väl etablerad singel och väl inkörd på såväl universitetsord (problematisera, metodanalys, vetenskapligt förhållningssätt) som lärarutryck ("elevernas ryggsäck", "mycket hormoner i omlopp", "gå in i väggen"). Jag hade äntligen sluppit ifrån pedagogens isolerade tillvaro och läste svenska språket och litteraturvetenskap på Humanisten. Jag åt bookmaker, friterad camenbert och drack mängder av vin på Plain Kitchen. Jag flirtade med hockeygalna festprissar som gärna ville trösta en påklistrat sorgsen, förlorad Färjestadare och hoppade hopprep med en fjäderboa på schlagerfest.

för två år sen bodde jag i ett grönt hus i Brighton. Vädret var fantastiskt och jag planerade mitt tvådagar mastodont födelsedagsfirande/sommarfest/avslutningsfest och hade ångest för VOC- tentan. Charmen med kollektivboende hade minst sagt börjat blekna och jag tjafsade med 19-åriga Ben om elräkningar och nallad mjölk. Jag skippade Shakespears hus och låg i en park i Stratford upon Avon och åt Sartous afrikanska mat och önskade att Mr K skulle komma tillbaka från Glasgow till min födelsedag.

för ett år sen tillbringade Anina och vår sista kväll i Jos, Nigeria på en bar med våra nyfunna nigerianska vänner. Solbrända och överförfriskade iklädda guldskor höll vi sentimentala tal och regredierade till tonåren. Helt utan oro för och stundande uppsatsinlämningar och opponeringar var vi helt uppfyllda av våra erfarenheter i detta land.   

för tre månader sen var jag inte mig själv. Jag hade jag nyss anlänt till Chiang Mai och lämnat en lång, mörk, vacker, Australiensare i Bangkok. Jag märkte pennor med mitt namn och ritade hjärtan i min Filofax. Jag intervjuade elever och drömde om romantik. Joel och Diana var på besök och det var alkoholförbud på grund av val. Lyckan var fullkomlig och sinnesförvirringen total. Känslofyllt drömmeri och en lördag utan alkohol - ingen bra kombination.

igår var jag på ett thailändskt bröllop. Jag missade ceremonin eftersom bruden sagt till mig och de andra "foreign teachers" att sitta ner och vänta. Därefter serverades riktigt äcklig kinesisk buffé som inte alls var kinesisk utan thailändsk i allra högsta grad. Vi lyssnade sedan på tal på thailändska och blev fotograferade med brudparet. Sen fick vi en souvenir i form av en liten röd thailändsk kudde, fast som nyckelring. Då gick vi hem. Tillbaka till mitt vanliga jag, dvs cynisk, realistisk och singel konstaterar jag krasst att det där med kärlek inte riktigt är min grej. Inte ens andras.

idag är jag iklädd kyckling gult! Det är måndag och kungens dag i Thailand därför måste alla ha kungatröja på sig i skolan. Kungens färg är gul alltså är pikétröjan kycklinggul med kungasymbolen på brösten och texten Long live our loved king på ryggen. Jag passar inte så bra i gult eller snarare jag är skitful i gult, speciellt i kycklinggult. Men det gläder mig att det faktiskt inte är så många som är snygga i gult förutom kungen då förstås.

imorgon får jag ha på mig vad jag vill eller så länge det följer riktlinjen "dress properly" Jag lovar, jag ska inte vara naken! Så ordentligt klädd kommer jag stämpla in på jobbet kl:7.30 sharp, ha morning activity, undervisa 5 perioder,  dricka några koppar kaffe, äta lunch och berömma mattanterna (med ett ord) för deras goda mat, Arroy!, tjafsa med Rick om att han klagar hela tiden, få reda på att eleverna ännu inte fått böcker, säga Sawadee ka Teacher 100 gånger minst, missförstå mina homeroom teachers, missförstå mina elever, skratta, skratta, skratta, kolla internet, skriva lesson plans och göra prov till exam week. Vid halv fem stämplar jag ut och går hem. Väl hemma tar jag en cigg och lagar nån enkel middag. Jag och Becca äter middag och pratar om skolan i några timmar. Därefter läser jag en bok, ser på film eller bloggar. Vid 12 tiden somnar jag. Otroligt spännande liv!

om ett år

Detta är betydligt svårare eftersom jag faktiskt inte har en aning om vad jag gör om ett år. Men man kan alltid spekulera....

alt 1

bor jag  kvar i Thailand, har gift mig med en man som är hälften så lång som mig och satsar på en karriär inom Sarasas (inte så troligt).

alt 2

är jag tillbaka hemma i min lägenhet på Johanneberg. Allt är sig likt förutom några nya, fula kylskåpsmagneter från diverse länder i Asien och en cool elefantpall. Jag vickar på en högstadieskola och hänger med barnfamiljer och par när jag inte sörplar drinkar med mina singelkompisar. Men just det jag har ju inga singelkompisar längre. Det är bara du och jag Carl! (mer troligt men ack så deprimerande)

alt 3

bor jag i Linne, i en stor lägenhet med massa coola möbler bland annat min underbara handgjorda elefantpall från Chiang Mai. Jag och mina vänner sitter på min stora balkong och dricker Rosévin och njuter av vårsolen. Jag har lagat en smarrig skaldjurgratäng och till efterrätt moffar vi marängsviss. Jag har en charmig pojkvän som har alla kvalitéer som jag söker hos en man OCH jag är faktiskt kär i honom.  Jag jobbar på Vingagymnasiet och trivs verkligen (inte omöjligt men heller inte troligt, kanske lite väl mycket solskenshistoria).

alt 4

har jag fått jobb på Svenska skolan i London. Jag hänger i på barer i St Paul i pennkjol och har gått ner 5 kg, nej fan säg 10 kg . Jag snärjer snygga och rika affärsmän på löpande band och har en stjysst lägenhet i Marble Arch, givetvis möblerad personligt, svenskt och med min elefantpall (minst troligt, men det vore grymt).  

Min utmaning till er: Vad tror ni? Andra teorier?

Grynet, släng dig i väggen jag har hittat frukt som faktiskt är godis.

Mangosteen var har du varit hela mitt liv?

Rambutan är kanske inte salt & blandat men ack så nära.

MUMMA, MUMMA, MUMMA!

Angkorwat, ja visst vore det coolt att se. Det hör till världsarven och ska tydligen vara en otrolig upplevelse. Jag har flertalet gånger poängterat för Rebecca att jag vill åka dit på nästa visarun eller kanske inte nästa men nästa efter det. Konstigt nog så infaller aldrig rätt tillfälle eller snarare rätt sinnesstämning för att titta på tempel en hel helg. Efter min upplevelse av tempel i Kathmandu insåg jag dock att jag faktiskt inte gillar att titta på tempel. De hade ju inte ens guldtak som de buddistiska templen här i Thailand.

 Ja, jag visste väl redan innan det att gamla rariteter inte direkt var min grej. Jag höll på att somna den enda gång jag besökt British museum och marknadsförde mjukglas till mina språkresestudenter istället för ett besök på det gamla slottet i Hastings. Gissa vad de valde?  Ja, just det och så var det den gången jag spenderade flera timmar i souvenirshoppen på Battle of Hastings medan resten av klassen (min klass på Sussex University) fick en guidad tur runt området. Men det var riktigt, riktigt kallt och den sk guiden, vår lärare hade en fruktansvärt monoton röst. Och till saken hör även att jag innan detta frusit häcken av mig på en tur kring Pevensey Castle.

Under en filosofisk whiskey-och colakväll i Brighton när min likasinnade vän Hanna insåg att hon inte ville bli historialärare längre för hon var ju faktiskt inte särskilt intresserad av historia gjorde jag ett yttrande som numera blivit kult i vår vänskap. "Nagongang måste man faktiskt inse vad man faktiskt gillar"

Trots att jag redan då kommit till denna intelligenta slutsats så får jag ständigt nya infall om saker som jag vill göra fast jag inte har något som helst intresse i det. Det är förmodligen en önskan om att vara lite mer kultiverad och intresserad. Jag vill ju trotsa regn och rusk och vandra runt på Battle of Hastings och ställa intelligenta frågor. Istället klär jag ut min väninna Camilla i souvenirshoppens mest löjeväckande kreationer. Det är uppenbarligen vad jag gillar!

Ändå tillbringar jag och Becca en hel lördag med att åka till Doi Suthep (ett tempel utanför Chiang Mai) för det ska man ha sett (antagligen enligt Lonely Planet). Vi betalar överpris för att ta oss dit, går ett varv runt tempelområdet, tar några kort och åker hem igen, mycket nöjda med dagens utflykt. Inte för att det var så förtvivlat roligt utan för att vi nu kan säga att vi varit där. Det är ju patetiskt! Men saken är ju den att man vill inte missa något, för vissa saker ska man ju bara göra. Man kan ju inte åka till Egypten utan att titta på pyramiderna! Jo, visst fan kan man det! Backpackerkulturen gör mig vansinnig. Detta eviga prat om vem som varit var, vem som sett mest och varit på häftigast platser. Helst platser som ingen annan varit på men ändå är med i Lonley Planet. Tragiskt nog faller jag bevisligen för trycket och gör saker "som man ska göra", dvs jag åker dit och tar kort.  Tänk vilken ytlig människa jag är. Inte nog med att jag inte är intresserad av historiska sevärdheter, jag lyssnar på populär musik också.  Kanske är det därför jag gör saker bara för att man ska, för att jag inte vill bli anklagad för att inte ha nåt djup. För jag vill inte att folk ska tro att jag är en blond bimbo vars största intressen är att dricka drinkar och borsta håret.  

Fast jag måste påpeka att jag inte att jag har brist på intresse för saker och ting. Det är bara så att jag är intresserad av andra saker. Vad? tänker ni såklart nu. Vad kan hon tänkas vara intresserad av förutom förströelse?  

Jag är intresserad av människor. Människor och kulturer. En av anledningarna till att jag tyckte så mycket om Nigeria var för att inte fanns något att se där. Det fanns inga sevärdheter som man skulle tvingas titta på, bara för att man ska göra det. Det Nigeria hade var människorna. Fantastiska, intressanta människor som lärde mig saker om livet. Saker som aldrig några stenhögar som folk byggde för flera tusen år sedan kan ge mig.

Camilla pa Battle of Hastings

Hanna, Camilla och jag pa Pevensey Castle. Jag ser ut att ha jattekul, eller hur?



Jag pa Doi Suthep. Been there, done that!

Apropå mitt bajstema och med tanke på att mina vänner (iaf Jenny och Carl) tycks uppskatta den sortens humor vill jag härmed dela med mig av dagens roligaste händelse. Och på så sätt också understryka att jag inte på något sätt blivit pryd utan bara fått en överdos av frispråkighet.

Så till dagens roliga. Min kollega Clive satt idag i godan ro på toaletten och gjorde nummer två när en liten grade one elev dök upp från ovan. Ja, hans lilla ben kom helt plötsligt över ovankanten på toalettbåset och han tog bokstavligen Clive med byxorna nere. Stackars Clive visste inte vad hans skulle göra. Han satt ju onekligen i en sits när han inte kunde ställa sig upp och visa pojken var skåpet skulle stå utan att också blotta sitt eget skafferi. Han lyckades dock genom sin röststyrka och en hel del ilska skrämma i väg pojken som väl på andra sidan väggen försvarade sig med. Jag kunde väl inte veta att du satt där!

Stackars lilla Alex var bara uttråkad och hade en massa överskottsenergi. Att han skulle ha sådan otur att hans lärare gjorde sina behov vid samma tillfälle som han övade sina klätterkonster det kunde han väl aldrig ana. Nu sitter han i lärarrummet med ett mycket sorgset ansiktsuttryck och sonar sina synder genom att skriva: "I must not play in the toilet" om och om igen.

Stackars lilla Alex, han kunde ju faktiskt inte veta...  

Varje morgon när vi går till jobbet står det en man vid övergångsstället. Han har solglasögon och gul väst och dirigerar trafiken. Han ser oss på hundra meters avstånd och man kan riktigt se hur han laddar och så i exakt rätt tidpunkt trycker han på knappen. Den gröna gubben börjar ticka precis när vi anländer till trafikljusen. Trots denna gröna gubbe går han ändå ut i vägen och visar stoptecken mot trafiken. Därefter vänder han sig liksom ridderligt mot oss, ler och gör en graciös gest som visar att vi kan gå över. Så där går vi som på röda mattan varje morgon. Tänk det är inte alla som har en egen trafikpolis!

Varför tror folk att det är helt ok att prata bajs högt och ljudligt?  Jag vill inte veta om folks magproblem, jag har nog med mina egna. Känner de att det känns bättre om de får dela med sig om sina diarréer och icke verkande imodium? När jag frågar hur någon mår förväntar jag mig inte svaret. Inte så bra jag har diarré. Jag vill inte veta! Vad hände med - Jag är lite hängig idag.  Jag är heller inte intresserad av hur många gånger vederbörande har varit på toaletten och när jag några dagar senare frågar om han/hon är helt återställd (detta bara för att vara artig) vill jag inte höra att avföringen fortfarande ser lite "funny " ut. 

Detta är ett stort problem för mig som tom börjat påverka mig fysiskt. Man kan säga att det blir som en ond spiral. Kollegornas bajsberättelser skapar bacillskräck som i sin tur leder till toalettfobi som framkallar att jag själv får egna magproblem. Fast lite hårdare sådana kan man säga.

Terminstart på tisdag. Elevantalet är långt över det förväntade och Sarasas koncernen är nöjd. Pengarna rullar in: Förväntansfulla föräldrar har betalat terminsavgiften och skoluniformer och skolböcker har sålts på löpande band. Ja, försäljningen har varit så entusiastisk det inte ens finns några böcker kvar till lärarna. Så lärarna skriver lektionsplaneringar för terminens första veckor utan att veta vilket material de ska använda. De har ständigt tusen frågor men har vant sig vid att om de har tur får de svar på en. De sitter svettiga i personalrummet eftersom AC:n fortfarande inte blivit lagad och delar broderligt på en dator efter som det bara är till den det finns en skrivare. De fyller snällt i "permission slips" när de ska lämna skolområdet i 5 minuter för att gå till seven eleven. Men största delen av dagarna spenderar de jagande försvunna chefer för att få arbetsblad godkända och tillåtelse att kopiera. Oftast hittas dessa överordnade mycket upptagna med fingret långt upp i näsan framför facebook. Väl i kopieringsrummet eller som Sarasas kallar det "Art Section" kämpar de med hela kroppen för att försöka förklara vad de vill ha hjälp med. Art section personalen ler snällt och nickar men båda parter vet att ingen har egentligen förstått något. Problemet skjuts upp till dagen efter då samma procedur upprepas med förhoppningen att denna gång kanske det blir rätt.

 Ingen av de utländska lärarna har arbetsvisum för skolan är så ny att den inte ens har licens ännu. Och logiskt nog kan en skola utan licens inte söka arbetsvisum till sina anställda. Dock har alla försäkringskort där det står att de är anställda på skolan och vid minsta trassel med myndigheter är det skolan som ska stå ansvarig. Vad som händer i praktiken om någon vill se det arbetsvisum som inte finns, ja det är det ingen som vet? Förhoppningsvis raderar kuvertet som överlämnas till lokala polisstationen som Glad sommar hälsning diverse visumkomplikationer.

Mitt i detta kaos råder ändock en slags ordning. En ordning som har skapats genom vanan att befinna sig i ständig förvirring. Var och en har sin egen ordning och hittar sina egna vägar att lösa saker och ting. Klagoramsorna är dock många men alla är glada att det inte är de som fick sparken. För ingen vill sluta. Detta kaos är alldeles för underhållande för att vilja ta sig ur.

Mina resor brukar oftast göras tillsammans med likasinnade dvs vänner som inte planerar allt för mycket och läser Lonely Planet först vid hemkomsten. Vänner som hellre ligger och sörplar paraplydrinkar än att se på gamla slott och som tillbringar mer vaken tid på natten än på dagen. Vänner som föredrar fina hotellrum med minibar och som inte för allt i världen kan se charmen med att sova i sovsäck. Vänner som spenderar glatt utan att fråga vad något kostar och som prutar men ändå i slutänden ger dricks. Ja, vänner som följer talesättet "learning by doing " .

Men man måste ju vidga sina vyer, eller hur? Så denna gång gick resan till ett land där dagaktiviteterna är prioriteringen och där fina hotellrum är något som endast finns för gammal reklam från hotellets glansdagar på 80-talet. Ressällskapet hade läst alla guideböcker från pärm till pärm och hade en plan för varenda minut på resans 10 dagar. Han har tagit reda på alla ungefärliga kostnader och köper ingenting utan att fråga priset först. Väl förbered med sin vandrings stav och grova kängor drar han ut på äventyr i Lonely Planets rekommenderade värld. Jag var dock mitt gamla vanliga jag, helt utan förkunskaper om spartanismens outforskade värld satte jag på mig mina nyinköpta rosa Nike och hängde på.

Ja, jag lät mig bara ledsagas av denna planerade man och det var helt ok. Jag hade tålamod med att leta den bästa växlingskursen och tände en cigg när miniräknare togs fram och notan fördelas exakt utifrån vad var och en har ätit. Jag kröp snällt ner i min iskalla sovsäck efter att genom spånväggarna blivit tillsagd att sänka rösten klockan 9 på kvällen. Jag vandrade med magsjuka i 10 timmar i bergen utan att ens klaga. Jag gick runt bland gamla tempel i ett skränigt och smutsigt Kathmandu medan mitt sällskap hade huvudet ner i guideboken och mådde faktiskt riktigt bra.

Allt detta för att Nepal är fantastiskt! Trekkingen var underbar, att vandra i 5 dagar kunde vara så ljuvligt hade jag ingen aning om. Att jag även fick möjligheten att erfara paragliding ger mig rysningar när jag tänker på det. Skönheten i detta land övervinner pinan att bo på alla sunkiga guesthouse i världen och acceptans nivån på det som i vanliga fall skulle irritera ihjäl mig höjdes avsevärt. Jag uppskattade helt plötsligt en detaljplanerad semester för vi hann så mycket mer. Slutligen måste jag erkänna att det finns faktiskt en del information i Lonely Planet som kan vara bra att veta när man fortfarande är i landet. Och kanske, men bara kanske så är min ekonomi bättre nu än vad den kunnat vara om jag inte brytt mig om växlingskurser och handlat utan att fråga om priset. Men jag är ytterst tveksam till om jag någonsin kan förlika mig med tanken på att ägna tid på semestern till att jaga växlingskontor. Och hur tråkigt är det inte att tänka på pengar hela tiden!  Så jag tänder en cigg, lutar mig tillbaka och tittar ner på mina dyra men ack så fina Nike och konstaterar att de faktiskt fortfarande är ljusrosa. Så där ser ni, jag kan fortfarande vara mig själv och ändå göra saker som oftast inte görs i rosa Nike med blommor på. Och jag är fucking good at it!

Regler är till för att följas. För följs de inte så är det ju faktiskt ingen ide att ha regler eller hur? Vilka åtgärder som tillämpas för dem som inte följer reglerna ter sig mycket olika. Min far använde sig av straff som utegångsförbud och indragen veckopeng. Min mor var mer lagd åt mutornas håll och försökte med nya tv-apparater och andra materiella ting för att hålla tonårsdottern i schack. Inget av det fungerade särskilt bra och jag tror inte någon av mina kära föräldrar var särdeles nöjda med sin insats i den frågan. Men i det långa loppet så visade sig dottern faktiskt bli riktigt skötsam och nuförtiden så händer det ytterst sällan att hon bryter mot satta reglerna.

Skolan är definitivt en institution som kryllar av regler. En fungerande skolverksamheten bygger på att de utställda reglerna följs. I första hand är det förstås eleverna som ska följa skolans bestämmelser. Jag själv har starka minnen från röklappens hotande skugga som alltid befann sig hängande över mitt regelbrytande tonårsansikte. Vid denna tidpunkt var jag omedveten om att även lärarna måste hålla sig till utsatta förordningar. Men givetvis så är vuxenvärlden i en skola inte lika begränsad som elevernas. Nu får jag faktiskt röka utan att röklappens existens ska förstöra njutningen av min cancerpinne light.  Men detta är i Sverige! Att arbeta i Thailand som lärare är ibland som att förpassas tillbaka till sin egen skolgång. Regelboken för vad man får göra och vad man inte får göra är mig övermäktig och medvetenheten om att man blir kontrollerad gör mig knäsvag. Men som pålitlig svensk så gör man sitt bästa för att följa sina överordnades riktlinjer. Innan lovet blev vi oväntat medvetna om vad som händer om man inte följer dessa utsatta regler. Man får sparken! Vår iofs inte allt för sympatiska kollega Antony fick vid uthämtningen av sin lön veta att ha inte längre är önskvärd på skolan. 

Trots att detta för oss alla var ett chockande besked som inte föranleddes av någon varning så finns det något i mig som tycker att det inte var mer än rätt. För han har ju faktiskt inte följt reglerna. Han har brutit mot de mest simpla bestämmelser som att komma i tid och att fullgöra de åtaganden som ingår i hans arbetsbeskrivning. Han har varit negativ och nedlåtande mot verksamhet och då också indirekt mot den Thailändska kulturen. Och vare sig man gillar de utsatta reglerna eller ej så finns det något som kallas ansvar och lojalitet mot den organisation man arbetar för. Det finns ingen som tjänar på att anställda motarbetar bestämmelser. Till saken hör också att vi är i Thailand och saker och ting är annorlunda. Vi är inte här för att förändra eller som vi tycker förbättra. Vi är här frivilligt för att arbeta för en Thailändsk organisation på deras villkor. Jag tror knappast att pappas utegångsförbud eller röklapparna på Mariebergsskolan har fått mig att bli en paragrafryttare. Men jag tror att ett svensk förhållningssätt om hög arbetsmoral och en sträng uppfostran att göra rätt för sig gör det omöjligt att ignorera föreskrifter. Så nu när Präklisa uttalat sig så är det ju bara att beklaga att Antony inte fått en svensk uppfostran eller känt röklappens skräckinjagande hot hänga över sig. För det är där det avgjordes, jag lovar er. Ja, för jag jobbar ju fortfarande kvar på Sarasas! Om det däremot är dumdristigt att som vuxen frivilligt återgå till grundskoleelevens regelstyrda värld det är en annan fråga.