Förblindad av skönhet

Två gånger i mitt liv har jag mött män som gjort mig helt handfallen, ja helt förtrollad av deras skönhet. De har på inget vis varit mina största kärlekar men de har blown my mind med deras otroliga attraktivitet.  Deras yttre är så felfritt och attraktionen är så stark att alla realistiska aspekter blir åsidosatta. Att vi inte har något gemensamt och att vår syn på livet skiljer sig totalt spelar ingen roll.

                                                 

Första gången hette han Mikael men är bland mig och mina vänner mer känd som "Snygg Micke". Han var snygg, åh så snygg. Vad det var mer med honom kan jag faktiskt inte ens komma ihåg. Bara att han var så vacker att mina knän vek sig. Att han sedan sa korkade saker och att jag inte delade en enda av hans åsikter det var en bagatell. Ja, från att i vanliga fall störa sig på småsaker som fula skor och töntiga uttryck så saknade jag i detta fall helt bedömningsförmågan. Allt pg a hans skönhet. Eftersom "Snygg Micke" inte kallade mig för "Snygg Karolina" eller något annat heller förresten, behövde jag inte ställas inför valet om jag ville vara med honom bara för hans skönhet eller inte. Så den historien avslutade helt odramatiskt men hans namn har dock levt kvar i mitt liv som normen för skönhet. 


Sen 7 månaderna tillbaka har dock skönhetsnormen bytt namn. Samma yttre kännetecken; tjockt svart hår, bruna ögon, vackra armar, brunbränd hy. Men nu heter han Nick. "Underbara Nick". Han har befunnit sig i periferin av mitt liv under en tid men på något sätt alltid varit närvarande. Varje gång när displayen visar hans namn så slår mitt hjärta dubbla slag. Jag vet att det bara är hans skönhet som gör mig förblindad och har därför uttalat valt bort honom. Men det är lätt att välja bort något som är 70 mil bort och inte gör motstånd. Sa jag har spelat cool och realistisk. Men allt det där rinner av mig så fort han dyker upp. Och detta bara för att han är så fantastisk fin, så vacker att jag nästan vill gråta. Hur är det möjligt att en utsida kan vara så perfekt, så fullkomlig?


Per Hagman (författare) sa under sina glansdagar (antagligen för att provocera och få publicitet) att han anser vackra människor vara mer intressanta än fula, helt enkelt för att de inte har gjort något för att åstadkomma eller förtjäna sin skönhet, den har bara tillägnats dem. Jag samtycker inte men ändå förstår jag hans tanke. Jag tycker däremot det intressanta är dragningskraften dessa människor har på sin omgivning. Kanske för att jag vet hur det är att vara helt svarslös under den. Är detta är ännu ett tecken på min ytlighet eller är svaghet för skönhet ett mänskligt fenomen?


Kommentarer
Postat av: Hanna

Du skriver så fantastiskt bra.

2008-08-29 @ 11:23:56
URL: http://vf.se/hanna
Postat av: K

Tack Hanna! Vad glad jag blir.

2008-09-03 @ 05:50:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0