Elephant Camp
Är det något djur som förknippas med Thailand så är det elefanter. Chang öl, kuddfodral med elefantmönster, små träelefantsouvenirer, elefantridning och mycket mer. På turistorter och då även i Chiang Mai är det inte allt för sällan man ser elefanter vandra omkring på kvällarna så att fulla turister kan få mata dem med bananer och få en liten snabb ridtur, allt för en billig penning. När man tittar in i dessa vackra djurs ögon är blicken tom och jag får en stor klump i magen. Det är inte meningen de ska gå runt fastkedjade på asfalt och vars enda uppgift i livet ska vara att underhålla turister.
Runt om Chiang Mai finns det ett antal Elephant Camps. En del bättre än andra säger ryktet. Ett av de bättre eller enligt folkmun det bästa är Elephant Nature Park som arbetar för elefanternas rätt och där lever elefanterna ett så naturligt liv som möjligt dvs de sover, äter och leker. Besökare ska kunna se dem i deras naturliga miljö. Elephant Nature Park bedriver även utbildningar för såväl lokalbefolkning som för betalande turister.
Men så finns också de Elephant camps som av vissa kallas för djurmisshandel. Jag hade bestämt mig för att aldrig besöka någon av dessa men med viss övertalning av en turistguide och med föräldrarna på besök så tänkte jag att det kanske inte är så farligt ändå. Vi skulle ju göra lite turistiga saker nu när de var här och hur kan man veta vad saker är om man inte ser det med egna ögon. Så vi åkte dit och ja.... Jag vet inte vad jag ska säga. Ju mer jag tänker på det nu i efterhand desto värre tycker jag att det är. Det vi fick se som turister på detta Elephant Camp var elefanter som spelande fotboll och målade tavlor och en publik som skrek och tjoade och applåderade. Jag tror, mamma, pappa och jag var de enda i publiken som inte stämde in i jublet. Men visst är det fantastiskt att dessa djur kan göra sådana saker men det kan ju inte vara rätt, de kan ju inte må bra. Pappa satt bredvid mig och sa upprepade gånger stackars, stackars elefanter.
Men så hände något, något som jag inte kan förklara. Jag började fundera över om elefanterna kanske uppskattade det lite, att leka med bollar och sånt. Och när vi gick därifrån var klumpen i magen inte lika stor. Jag försökte på något sätt rättfärdiga vad jag just hade sett. Vi passerade souvenirbutiken och jag och mamma började titta på tavlorna som elefanterna gjort. Ja, det är ju häftigt! Tänk att de har kunnat göra det här! Det vore ju roligt att ha en. Tänk att ha den bredvid Lars Lerin. Ha ha!
Och så med ens var den dåliga känslan borta och de moraliska aspekterna som bortblåsta. Men nu sitter jag här och undrar vad det var som hände. Det finns inget jag kan göra för att få det ogjort. Jag antar att den där elefanttavlan är min påminnelse om att jag är precis lika illa som alla andra turister som var på den där elefantshowen. Det kanske var det som var meningen med denna utflykt och jag kanske faktiskt har lärt mig något om mig själv. Och även om jag aldrig kommer bli aktiv i någon organisation för att rädda elefanterna så blev det en väckarklocka för att väcka mig ur tron jag är upplyst och har förstått. Jag förnekar och rättfärdigar i en så hög utsträckning att jag tom köper en elefanttavla.
Förlåt alla elefanter, förlåt..
