missKM

Sedan jag lämnade Sverige i januari har jag flugit 26 flygningar. Det är 2,8 flygningar i månaden. Rätt stjysst statistik med tanke på att jag älskar att flyga. Jag älskar känslan av att vara på väg. Pulsen på flyplatser. Alla dessa människor som alla har sin destination och sina historier. En slags frihetskänsla infinner sig och det känns som hela världen är öppen för mig. Jag är fri och jag är stark och jag kan göra vad jag vill. Inga hinder, ingenting som binder mig. Härifrån kan jag ta mig var som helst och avstånden är helt plötsligt inte så stora. Känslan som finns inuti mig är ren och skär lycka.

Rutinen har dock blivit ett faktum. Spänningen är inte lika stark men lyckan finns där fortfarande. Kanske är det till och med lättare att känna den nu när det inte finns någon nervositet emellan. Jag packar stort handbagage för att slippa vänta på att få hämta ut det. Strumporna ligger överst så att jag inte ska behöva frysa om fötterna. Jag är iklädd tunna kläder för att möta värmen utomhus och har mina sjalar för att skydda mig från kylan inomhus. Jag vet vilken snack man får på vilken flygning med Thaiair och utnyttjar möjligheten att få filt och byta pastry:n mot frukttallrik.

Jag har haft hemska flygerfarenheter och fått springa genom hela Suvarnabhumi flygplats i högklackat för att hinna med min anslutning och jag har haft betydligt bättre flygningar då jag blivit uppgraderad till Business Class och blivit serverad champagne och blivit kallad vid namn av flygvärdinnorna.

Men det bästa av allt är ändå att landa, att nå destinationen, att höra klackarna mot stengolvet när jag går genom ankomsthallen, väskan över axeln, och sen... att kliva ut på en ny plats, i ett nytt land eller kanske en bekant stad. Början på ett nytt äventyr, en ny erfarenhet. Det är som att börja om på nytt och titta ut över möjligheternas gränslöshet. Flygresan bemästrar på så sätt inte bara avstånd utan övervinner också begränsningar.