missKM

Idag är det torsdag vilket innebär scoutdag.  Scouterna är stort i Thailand. Dock betyder inte scouting riktigt det samma här som det gör hemma i väst. Här knyts inga knopar och inte heller sovs det i tält. Här bär hela skolan scoutuniform och marscherar varje torsdag. Left, light, left, light skriks ut i högtalarna och alla skolans elever och thailärare marscherar runt på skolgården i rosa halsduk och basker på sne. Min co-ordination Mr Doo har även han scoutuniform. Jag har tjatat i veckor för att få ta ett kort på honom. Och nu äntligen! Jag fick emellertid muta honom med 20 baht.

Telefonen är återfunnen. Jag ringde den enträget hela dagen och tillslut var det någon som svarade. Det visade sig att jag glömt den i en klädaffär när jag och Becca var där och provade kläder. Så jag åkte dit efter jobbet idag och fick tillbaka den. Becca hävdar att turen alltid är med mig. Jag är nog villig att hålla med. Jag vet inte hur många gånger jag har tappat bort eller glömt saker och sedan fått tillbaka dem. För några månader sedan glömde jag min plånbok på ett café. När vi var på väg därifrån kom servitrisen springande efter oss med plånboken i högsta hugg. Jag hade inte ens hunnit inse att den var borta. Hemma i Karlstad gick jag en gång ifrån min cykel olåst mitt på torget. När jag flera timmar senare kom på att jag att jag helt glömt av cykeln stod den där precis som jag lämnat den. Ensam mitt på stora torget. Ja, jag har nog en väldans tur!

Mitt munsår är också i stort sett borta, på en dag! Helt otroligt. Och förkylningen ja den är inte heller så farlig längre. Se saker och ting vänder och ibland går det fort.

Gott folk! Karolinas blogg är numera länkad till min kära fars tv kanal; Kanal 12 (www. Kanal12.se) Legendarisk för lokalbefolkningen, omtalad av politiker men okänd för allmänheten. Äran är stor, mycket stor. Kopplingen till Värmland kan till synes verka liten men är hjärtat värmländskt så finns Värmlandsanknytningen alltid där. Det är min sanna övertygelse och jag lovar det kommer även att bli er! Thailand, Singapore, Göteborg eller Karlstad allt genom ögonen på en sann värmländska.  

Vi ska bli lagliga! Efter sju månader arbetande på Sarasas ska vi nu få ett non B visa vilket innebär att vi kan ansöka om arbetstillstånd och därefter bli lagliga löntagare som bidrar till samhället och betalar skatt. Känns lite sent dock, vi ska ju snart lämna landet. Men som vanligt har vi inget att säga till om. Vi måste skaffa ett non B och det är nu. För vi vet väl att om vi inte gör det är vi olagliga. Jo, det är ju det vi tjatat om i sju månader men då är det ingen som har brytt sig. Då spelande det ju tydligen ingen roll. Men så förra veckan blev det helt plötsligt väldigt bråttom. Ni måste åka till Immigration i Bangkok senast fredag. Så vi tog snällt flyget tidigt på fredag morgon, helt på egen bekostnad. För skolan står inte för sådana utgifter, inte heller får vi betalat för dagen vi är borta för vi har redan använt våra sex visa dagar. Sorry!

Väl i Bangkok var vi först tvungna att besöka Svenska Ambassaden eftersom huvudsidan i mitt pass väldigt lägligt hade ramlat ut. På Svenska Ambassaden visste de inte riktigt vad de skulle göra eftersom jag absolut var tvungen att få min non B stämpel samma dag. Men de fixade mig ett provisoriskt pass och ringde Immigration för att se till att det inte skulle bli några problem med ett provisoriskt pass. Inga bekymmer sa immigration och vi begav oss dit.

Men på immigration är det inget annat än bekymmer och krångel. 40 grader varmt och ett myller av människor överallt. Man blir skickad hit och dit för att få stå i en ny kö och få reda på att man behöver fler kopior av något papper. Ut från immigration för att hitta en kopieringsbutik. Tillbaka med kopiorna, stå i kö igen för att få redan på att man måste kopiera något annat. Så äntligen är allt klart. Vi har tillräckligt med kopior av allt, alla papper är i ordning. Vi har betalat avgiften på 2000 baht. Nu är det bara att få non B stämpeln. Men....

Not many pages in your passport. Not possible. Mannen bakom disken rynkar sin panna. Jag ler bedjande- Please!  Han funderar länge. - You come back, when your new passport, you come. Men Rebecca då. Hon måste väl ändå kunna få sin stämpel. Det är ju inget fel på hennes pass. Nej, se det går inte. Våra namn står på samma papper och då ansöker vi tydligen tillsammans så Nej! Mannen ser våra ledsna hundögon. Han tittar på Rebecca. Next time you don´t have to come. She bring your passport. Han nickar mot mig.

Så höjdpunkten; Why you in Bangkok. You could go immigration Chiang Mai?

Så då var det bara att gå då utan non B stämpel i passet, ett antal 1000 baht fattigare men med ett helt onödigt provisoriskt pass på fickan och vetskapen om att hela resan var i onödan.

Vid sådana tillfällen är det enda som hjälper ett skratt och en Cosmopolitan. Så, så fick det bli. Och för att se det positiva i situationen. Vi blev i alla fall inbjudna till en svensk kräftskiva med importerade svenska kräftor. Det är faktiskt värt en hel del.

Förra veckan ville mina elever veta vad jag väger. När jag svarade berättade en av tjejerna att hennes mamma väger 10 kilo mindre och hon är 10 år äldre än mig. (Och hon är säkert 10 cm kortare tänkte jag för att inte alldeles tappa fattningen). Sedan gav de gulligt nog förslag på olika träningsformer som jag skulle kunna ägna mig åt. Swimming, running , go to the gym.

Lektionen efter hade de även synpunkter på att jag använder för lite smink. Teacher, I think you should have more makeup. Det känns skönt att mina elever är så engagerade i mitt utseende men det är ingenting jag tar någon notis om. Jag hade bara ögonskugga på mig på fredagens vinkväll (vilket inte har hänt sedan jag kom till Thailand) och sen ska jag börja gå på spinning med Clive denna veckan. 

Två gånger i mitt liv har jag mött män som gjort mig helt handfallen, ja helt förtrollad av deras skönhet. De har på inget vis varit mina största kärlekar men de har blown my mind med deras otroliga attraktivitet.  Deras yttre är så felfritt och attraktionen är så stark att alla realistiska aspekter blir åsidosatta. Att vi inte har något gemensamt och att vår syn på livet skiljer sig totalt spelar ingen roll.

Första gången hette han Mikael men är bland mig och mina vänner mer känd som "Snygg Micke". Han var snygg, åh så snygg. Vad det var mer med honom kan jag faktiskt inte ens komma ihåg. Bara att han var så vacker att mina knän vek sig. Att han sedan sa korkade saker och att jag inte delade en enda av hans åsikter det var en bagatell. Ja, från att i vanliga fall störa sig på småsaker som fula skor och töntiga uttryck så saknade jag i detta fall helt bedömningsförmågan. Allt pg a hans skönhet. Eftersom "Snygg Micke" inte kallade mig för "Snygg Karolina" eller något annat heller förresten, behövde jag inte ställas inför valet om jag ville vara med honom bara för hans skönhet eller inte. Så den historien avslutade helt odramatiskt men hans namn har dock levt kvar i mitt liv som normen för skönhet. 

Sen 7 månaderna tillbaka har dock skönhetsnormen bytt namn. Samma yttre kännetecken; tjockt svart hår, bruna ögon, vackra armar, brunbränd hy. Men nu heter han Nick. "Underbara Nick". Han har befunnit sig i periferin av mitt liv under en tid men på något sätt alltid varit närvarande. Varje gång när displayen visar hans namn så slår mitt hjärta dubbla slag. Jag vet att det bara är hans skönhet som gör mig förblindad och har därför uttalat valt bort honom. Men det är lätt att välja bort något som är 70 mil bort och inte gör motstånd. Sa jag har spelat cool och realistisk. Men allt det där rinner av mig så fort han dyker upp. Och detta bara för att han är så fantastisk fin, så vacker att jag nästan vill gråta. Hur är det möjligt att en utsida kan vara så perfekt, så fullkomlig?

Per Hagman (författare) sa under sina glansdagar (antagligen för att provocera och få publicitet) att han anser vackra människor vara mer intressanta än fula, helt enkelt för att de inte har gjort något för att åstadkomma eller förtjäna sin skönhet, den har bara tillägnats dem. Jag samtycker inte men ändå förstår jag hans tanke. Jag tycker däremot det intressanta är dragningskraften dessa människor har på sin omgivning. Kanske för att jag vet hur det är att vara helt svarslös under den. Är detta är ännu ett tecken på min ytlighet eller är svaghet för skönhet ett mänskligt fenomen?

Den här veckan har det varit ett antal utländska lärare på skolan för att göra demonstrations lektioner. De kommer först på intervju och sedan skall de göra en demolektion för att skolan skall kunna bedöma om de vill anställa dem eller inte. Två av dessa lärare har undervisat mina klasser vilket innebär att jag automatiskt skall vara med och bedöma deras prestation. Men när första punkten på formuläret är Physically fit så ställer jag mig frågande till hela grejen. Alternativen var Excellent , good , poor. Jag funderade på om de hade med BMI att göra. Under ett visst BMI = excellent. För högt  BMI = poor. Eller är det löptest? Då hade jag absolut fått poor.  Skämt åsido. Det är väldigt svårt att sitta och bedöma en annan människa på det där sättet och man kan inte på något sätt vara objektiv. För det första så handlar det om vad man får för intryck av den här personen från första början. Gillar man dem inte så är det kört då är det svårt att se det som är bra. För mig tror jag dock att det till största delen blev jobbigt för att det blev konkurrens. Det är mina ungar. Det ska bara gilla mig. Det ska inte komma någon tjomme här och vara lite rolig så att de ska gilla honom bättre. Å andra sidan så vill jag verkligen att skolan ska anställa någon bra lärare som kan ta över efter mig. För jag ska ju inte vara kvar så länge till. Jag vill ju att mina elever ska få en så bra lärare som möjligt. Fast de ska inte tycka mer om honom än de tycker om mig. Ja, jag vet det är urfånigt!

Jag fick dock lite undervisningsförslag som kan vara rätt användbara och det var jätteintressant att studera en annan lärare på det sättet. En Australiensisk kille som hette Mark ville även gärna tipsa mig om det senaste i Australien. Creative thinking och rollspel. Jag log och sa interesting. Men ni lärartjejer! Var inte det nytt i Sverige för 10 år sen?

Det bästa och mest spännande med att leva i ett annat land är att det inte är hemma. Konstigt nog är det samtidigt baksidan med att bo utomlands. Hemlängtan dyker upp förr eller senare. Den kan uppstå helt plötsligt, precis som det kan försvinna utan att man ens är medveten om det. Senaste tiden har jag haft en oerhörd hemlängtan. Jag har bara velat hem, hem till mormors köttbullar, svensktoppen en lördag morgon hos mor och far, Afterwork, vinkvällar med vänner som vet allt om mig, min lägenhet, filmjölk, svenska språket, Tv 4 Nyhetsmorgon, Sport life, fika på stan, telefonsamtal i timmar. Ja, bara vanlig hederlig svensk vardag. Jag har planerat min hemresa och varit beredd att åka hem imorgon. Men så idag kom jag på mig själv med att njuta av mitt liv här igen. Det var inget speciellt som hände, men bara bara sådär kom motivet till varför jag är här tillbaka till mig. Allt fick helt plötsligt en mening igen. Med det säger jag inte att min hemlängtan är över.  Kanske finns den där hela tiden men att man på något sätt lär sig leva med den. Ibland blir pressen bara för stor att den tränger fram och tar över. Det gäller bara att hitta tillbaka, hitta tillbaka till varför man väljer att inte bo i sitt eget land. Och gör man inte det då är det dags att åka hem. Någonstans hoppas jag att denna periods hemlängtan födde en längtan att leva mitt liv i Sverige. Att känslan av att längta hem så starkt ska bota min rastlöshet och travel bug. Men antagligen inte...  För precis som att det värsta med att resa är att jag inte är hemma så är det även det bästa.

Som en kontrast till Hanna och Kims saga sa delar jag har med mig av min misslyckade saga.

För det mesta så är jag bara jag. Ett jag som har fel och brister men som jag känner mig bekväm och trygg i. Jag är en självständig medelmåtta, medelsmart, medelsnygg, medelklass. Men ganska charmig, rolig och glad utan att sakna reflektionsförmåga och alvar. Helt okej. Önskan att vara mer än så finns dock alltid där. Jag vill vara lyckad, snygg, supersmart, intressant, förtjusande, glamourös och helt rätt. Men så finns det de där tillfällena när jag är den totala motsatsen. Jag är slätstruken, tråkig, grå och helt fel. Detta inträffar ofta när man egentligen är i behov av att nudda vid "önskejaget". När man verkligen, verkligen vill uppfattas som fabulös. Då förvandlas jag istället till en grå mus. 

Jag kliver in i den mest fantastiska lägenhet i centrala Singapore. Vi är på 50e våningen och står på en vacker stor takterrass och tittar ut över alla skyskrapor. Det är Singapores nationaldag och hela skyn fylls av fyrverkerier. Jag är där med en man som jag faktiskt börjat inse att jag gillar och han har precis presenterat mig som sin flickvän.

Så när allt borde vara helt perfekt då förvandlas jag till en mus. Hela terrassen är fylld med skonheter i cocktailklänningar och jag har en tråkig, fejk T-shirt från Thailand på mig. Trodde ju det var en vanlig liten grillfest. Så ska vi mingla omkring, min dejt försvinner snabbt in i samtal med alla sina vänner och där står jag, ensam, tråkig, slätstruken och helt fel. Jag försöker; där står de flickvännerna, de där lyckade hälfterna av de välartade överklass paren. Så vad gör ni här i Singapore? I´m in in shipping. I'm in oil, I'm in marketing  osv. Och frågan går tillbaka till mig.  Ehh, I teach in Chiang Mai, Thailand.

Oh Chiang Mai, is it nice? -Not really. Vad ska jag säga? Jag spyr på Chiang Mai och Thailand absolut. Så där dog den diskussionen. För jag är redan ointressant och alla har redan vänt sig bort. Och sen kom det inte så många fler ord ur min tilltäppta mun. Det gick inte, det fanns inget att säga. Den gråa musen höll ett krampaktigt tag om mig och vägrade släppa. Jag fick inte ens vara mitt mellanmjölksjag. Jag var längst ner på botten. Så där var jag i min saga med en man som jag faktiskt trodde det kunde bli nåt med och ville så gärna passa in. Men alla sagor kan ju inte sluta lyckligt. Min dog på en underbar takterrass i Singapore.

Jag holl tal pa Hanna och Kims brollop utan att vara dar. I dagens samhalle ar allt mojligt. Nej, jag var inte internet uppkopplad fran Singapore. Linda Hannas vaninna laste upp det jag skrivit. Jag hoppas inte att ni, Hanna och Kim inte har nagot emot att jag nu publicerar det har. Skal for karleken! Den karlek som vi alla hoppas fa uppleva en dag. For hor och hapnad till och med jag kan vara romantisk. Eller sa ar det aldern som gor mig mer blodig.


Vad är kärlek? Detta abstrakta, och fantastiska som alla människor strävar för att uppnå. Alla människor har sin egen uppfattning om ordets innebörd men för mig är ni kärleken personifierad. Det ni har, är det jag önskar att jag fick uppleva. En kärlek som är så självklar, så utan ifrågasättande. Inget behöver bevisas för det är så naturligt.. Ni är bästa vänner och varandras motsvarigheter samtidigt som era personligheter och egna intressen inte på något sätt försakas. Eran tvåsamhet är obestridbar men utan att på något sätt bli uteslutande. Istället välkomnar den och inbjuder. Tillsammans med er känner man sig aldrig som femte hjulet eller i vägen. I mötet med dig Hanna fick jag inte bara en vän utan två. Precis som du Hanna blev min vän för livet så har även Kim blivit någon som jag uppskattar otroligt mycket. Vem kunde tro att den mest oscoutigaste personen i världshistorien skulle hooka upp med skogsmullarna själva. Men med er är ingenting omöjligt. I ert sällskap byggs jätteyatzyn och vilda segligsstrapatser upplevs. Generositeten och hjälpsamheten finns alltid där och datorer har lagats, möbler har körts och lägenheter har lånats ut åt en tacksam värmländska. Inbjudningar till tillställningar med fantastiska bakverk och goda middagar (som får Jamie Oliwer att blekna )slutar aldrig att komma och att missa det årliga kakkalas a la 4e maj gör ont i en utlandssvensk hjärta, eller iaf hennes mage.  Ännu värre är att missa er stora dag och jag önskar verkligen att jag kunde vara med. Från andra sidan jorden kommer dock ett stort grattis och de varmaste lyckönskningar.

Karolina

I lordags var jag pa bio The Dark Knight. Det var ju en ok film men sjalva upplevelsen med biobesoket var det som hande innan filmen borjade. Reklam och trailers  precis som vanligt men sen innan The Dark Knight borjade stallde sig hela publiken upp, pa filmduken visades ett bildspel av kungen och kungasangen spelades i hogtalarna. Hela publiken stamde upp i sang. Thailandarna ar sannerligen royalister och nationalister ut i fingertopparna. Tva ganger dagligen stannar hela samhallet upp for att nationalsangen spelas, atta pa morgonen och sex pa kvallen. Hela befolkningen star rak i ryggen, helt still i nagra minuter och sen fortsatter livet som vanligt.

Och vi kan knappt hissa svenska flaggan eller fira Sveriges nationaldag ordentligt. Men detta med kungen, det ar jag ytterst glad att vi inte har i Sverige.  Vi behover inte sjunga nationalsangen tva ganger om dagen heller men ar det for mycket begart att ha ett redigt 6 juni firande?

Under två veckors tid vikarierar jag i KG (3 till 5 åringar). Min kollega Rick är nämligen hemma i England på semester och skolan är för snål för att sätta in personal utifrån. Så jag, Rebecca och Clive får snällt dela på Ricks lektioner. Så schemat är fullspäckat och jag rusar mellan mina ordinarie lektioner och galna småungar. Ja, de är små monster som slår mig i rumpan, (kanske är de bara helt förundrade över att se en sådan stor rumpa. Det är ju inte direkt vanligt i Thailand) pussar mig i hela ansiktet, pillar mig på tårna, hänger i mina kläder och skriker A Ant, B Butterfly så att öronen håller på att ramla av.

Stackas små krakar för de är ju så små. KG 1 är tre år och några är inte ens det. Det har svårt att hålla kritan ordentligt i handen och försöker krampaktigt att måla innanför linjerna. När de tittar på mig med stora ögon och säger:- soo ay Mai?, vilket betyder -Är det fint? Så hugger det i hjärtat, stackars små barn. De ska vara ute och springa, leka och skratta. Inte sitta i en skolbänk och lyssna på en blond jättekvinna som pratar ett konstigt språk de inte förstår. Precis som de stora barnen börjar dessa småttingar skolan halv åtta på morgonen och har lektioner fram till fyra på eftermiddagen. KG lärarna har t.o.m. blivit tillsagda att ge läxa för det är såväl skolledningen som föräldrarnas önskan. Det enda som skiljer KG från Graders är att de har sovstund 2 timmar efter lunch. Det ar ju som en hel arbetsdag och de är tre år. Deras schema är fullpackat med aktiviteter och de hinner knappt avsluta en förrän nästa börjar. På min lektion idag med KG 1 höll Thailäraren på att byta om på eleverna till badkläder medan jag med hjälp av plastdjur tränade djurnamn. What animal is this? What animal is this? svararde de flesta av barnen. -Ling sa en pojke med badmössa och kroppstrumpa sjalvsakert.  -Yes that's in Thai, but in English it's monkey. Han tittade oförstående på mig och skakade bestämt på huvudet -Mai chai (Nej) och sen en lång utläggning på thai. Jag log och tog fram nästa djur. 

Jag lovar mig själv att om jag någon gång får barn så ska jag göra allt i min makt för att de ska få vara barn så länge som möjligt. Jag behöver ju inte vara orolig för att de ska behöva undervisas iklädd baddräkt eftersom jag definitivt inte ska ha mina barn i det Thailändska skolsystemet.  Jag är glad så länge dagis får vara dagis hemma i Sverige. Eller förskola som det heter nuförtiden. Med det uttalandet förminskar jag inte på något sätt värdet av förskolepedagogik. Jag vet underbara förskolelärare (Josefin, om ändå mina framtida barn kunde gå hos dig) som lägger ner sin själ i den pedagogiska verksamheten på förskolan och med stor framgång. Men jag vill framhålla andan av vad dagis faktiskt innebär för mig. En plats där barn kan lära genom lek och där man inte man behöver sitta still i en skolbänk och ha ett specificerat schema för hela dagen. Där barnen slipper bli bedömda för varje liten sak de gör och där de inte anses lågpresterande och sena i utvecklingen för att de inte kan måla innanför linjerna ( när de är 3 år). Eller är det så det håller på att bli överallt? Jag själv hade aldrig fungerat i en sån verksamhet när jag var liten. Hela livet är fyllt av att prestera och bli jämförd. Så mycket tid som man spenderar sittande i en skolbänk och sen arbetande på ett jobb. Kan då inte de första åren i livet försöka förskonas från det så gott det går?

Nej tydligen inte, det måste börja sållas tidigt. - Are you a Winner or a Loser? ( se blogg juni månad)

Det slutar liksom aldrig att förvåna. Idag var Ministry of Education på besök i skolan. Ja, för skolan som jag arbetat på i 5 månader har precis fått sin skollicens. Så hur kan en skola utan licens ha 407 elever och personal anställd och dessutom utländsk personal? Det kan den inte, så därför har de 15 utländska lärarna på skolan inget arbetstillstånd och därmed existerar vi inte utom på stora affischer utan för skolan, i reklam på lokalradiokanalen och såklart i den dagliga undervisningen på skolan. Mycket märkligt! Så idag kom de högt uppsatta människorna från Ministry of  Education. Nervositeten låg som en tjock dimma i skolan och den utländska delen av lärarkåren var tvungen att gömma sig inne på sitt lärarrum med strikta uppmaningar om att stanna där inne tills nya anvisningar gavs. Utanför passerade kostymnissar som genom stora glasfönster klart och tydligt såg denna olagliga grupp av västerlänningar och filipiner. Men som sagt vi fick inte undervisa och inte lämna rummet. För vi jobbar ju inte på skolan, vi bara sitter i lärarrummet för syns skull.

När skolan nu äntligen fått sin licens så är processen i full gång för att ordna fram dessa arbetstillstånd, så att vi inte behöver gömma oss längre. Men det är en lång väg att gå och nya regler och ändringar dyker upp varje dag. Ena dagen måste vi göra ett engelsktest därför att vi inte är "native speakers" nästa dag kan någon professor kanske mutas så vi inte behöver. Efter flera månaders önskan om att få ett arbetsvisum och därmed ett arbetstillstånd vill jag nu inte ens ha nåt. Det kommer kosta mig massa pengar i form av avgifter, jag måste börja betala skatt vilket innebär att jag kommer tjäna mindre och jag ska ju faktiskt åka hem snart. Det kommer ju knappt hinna gå igenom innan jag ska åka hem. I nuläget vet jag dock ingenting om vad som händer. Det enda som är klart är att jag ska åka till Singapore nästa vecka för att ansöka om ett nytt visum. Om det blir ett turist igen eller om skolan hunnit fixa fram alla papper till ett non B återstår att se. Jag är glad vilket som eftersom jag får fyra dagars ledigt och nästan en vecka i civilisationen och inte vilken civilisation som helst utan underbara Singapore. Som grädden på moset har en viss charmig britt lovat att skämma bort mig ordentligt.

Jag är medveten om att jag inte är det bästa av simmare. Jag var en av de sista i klass 2 pa Mariebergsskolan som fick gå kvar i simskolan av den enkla anledning att jag var sa himla kass. Men jag blev ju tillslut godkänd så jag trodde i min enfald att jag i alla fall kunde hålla mig flytande på djupt vatten. Likaså hade jag bilden av jag gillar att dyka och snorkla eftersom jag för mer än 7 år sen gjorde ett provdyk på en segelstrapats i Whitsunday och då var det ju fantastiskt. Trots denna vad jag kommer ihåg otroliga upplevelse så har jag hållit mig borta från vattenaktiviteter sedan dess. Ändå var jag ju tillsammans med en dykinstruktör i tre år men det blev liksom inte tillfälle. Eller det var väl det jag hade som ursäkt kanske.

På min romantiska långhelg i Malaysia drabbades jag dock av insikten att jag nog kanske inte gillar vattenaktiviteter särskilt mycket. Kan bero på min knapphändiga simförmåga. Kan bero på att jag fortfarande är rädd för Hajen. Trodde att min hajskräck gått över, eller min skräck för alla vattendjur kanske man kan säga. Vågande ju knappt bada i Lisjön i Värmland för att jag var rädd för att gammelgäddan skulle bita mig i tårna.

Mitt ressällskap älskar vatten och pratade från dag ett om att vi skulle åka ut på en dyk eller snorkeltur. Jag berättade stolt om hur mycket jag tyckte om att dyka i Australien men som sagt jag har ju inget dykcert så det blev ju svårt. Han sa glatt att det gör inget för vi kan åka på en snorklingsutflykt istället. Jag började genast prata om hur jobbigt och tråkigt jag tycker det är att åka på sådana där utflykter med massa folk. Jag är inte direkt gruppresetypen. Men du gillar att snorkla, va? sa han. Jo då det gör jag sa jag och började fundera på om jag någonsin har snorklat. Han berättade sedan en historia om när han snorklat med sin kompis och hans tjej och det visade sig att hon knappt kunde simma. Men oj sa jag och skrattade.

Så sista dagen överraskar min mycket charmerade och så välvilligt inställda man med att ha hyrt en egen båt med chaufför. Det är ju inget man kan säga nej tills så jag log och följde med. Och det var fantastiskt så länge båten var igång. Men när motorn stannade vid Turtle Bay, där vi skulle kunna se sköldpaddor i det fria, då var det inte kul längre. Jag försökte sätta på mig den plastiga snorklingsmasken men den envisades med att fastna i håret hela tiden. Så jag valde att simma runt lite kring båten istället. Men när jag efter en stund fick en kallsup och kände att jag faktiskt fick anstränga mig för att hålla mig flytande samt började tänka på alla fiskar och sånt som fanns där nere då var det dags att gå upp. Bara tanken på att det faktiskt kunde finnas en sköldpadda där fick mig nästan att få panik. Mitt sällskap tittade förundrat på mig och frågade varför jag inte satte på mig masken och tittade på allt fint. Im not really into fish var mitt lama svar och jag la mig istället på båten, tog en cigg och läste min bok.

Han snorklade vidare och jag fick se sköldpaddor ändå och tack och lov var jag inte i vattnet. Snorkling diskuterades inte vidare under resan men vi var båda pinsamt medvetna om att jag är just en sådan tjej som inte kan simma. Skillnaden är bara att jag låtsas som jag kan.

Idag sa en av mina ungar att jag hade musklerna  hangande under armen. Och jag kan ju inte direkt saga att hon har fel. Nu ar jag ledsen. Bantning nasta assa traning forstas